Mamma

Kulturmannen, cafemannen och jag

2017-02-15 Skriv en kommentar
Barn / Familj / Mamma / Möten

Blev alldeles starstruck häromkvällen på Exptessens kulturfest på Nalen i Stockholm. In genom dörren kom Karl Ove Knausgård, författaren som i sex band skrivit detaljerat om sitt liv. Min kamp heter böckerna. Och jag var inte ensam att sucka. En mig närstående på festen tänkte göra en framstöt. Han är skild sa hon. Ska kolla hur det gick. Kulturchefen Karin Olsson hade samlat ett härligt namnkunnigt vimmel och det var ett hejdlöst pussande och kollande.

Så vann min släkting Gulddraken för Stockholms bästa café, Mellqvists på Rörstrandsgatan. Erik M är bror till min svärdotter Jennie. Deras mamma Gullan dog nyligen och Erik kände hur hon gladde sig med honom.

– Jag hör henne säga ”Nämen så stolt jag är! Tänk att du är så duktig.” Sa han, som spelade dragspel med Gullan som var en sån mamma som älskade att vara stolt över sina barn. 

Här står han med sitt goda kaffe och Gulddraken som DN delar ut en gång om året. Så nu vet ni var ni ska dricka kaffe. Mellqvist café. Här står jag i en onepiece. Trodde aldrig jag skulle komma i en sådan. Men Ankie på Keepitup tjatade på mig en. Och nu vill jag inte ta av mig den. Kanske för att det är krångligt. På ryggen syns dock min valkbonanza. Går ej att undvika i kläder som smiter åt. Sätter på mig min älsklingskappa och döljer baksidan och går på Resumés lansering av sin tidning. Johan Såthe chefredaktör på Resumé vågade låta mig recensera hans första nummer inför publik. Jag var ärlig, och drack lite eftersom jag hade min fina onepiece på mig. Tidig kväll med andra ord. För er som inte vet vad onepiece är, så är det ett stycke plagg som funkar som overall och därför undviker man att kissa i onödan. Vad är detta? Jo det är ett sätt att fira en som snart blir 70 med kissunderlägg, stetoskop och bandage men med glamourfaktor i form av fjäderboa. Ett antal läsare ”kidnappade” mig och hade lika roligt som jag.

När riktiga födelsedagen infaller åker jag och Lucio till staden där jag föddes och jag tänker på min mamma som födde mig på ett mödrahem ensam men med en nunna som tyckte hon fick skylla sig själv som försatt sig i ett sådant predikament. Hon var en fallen kvinna. Barnet faderslöst. Och tänk så bra det gick ändå. 

Starr och styrelser

2016-11-25 Skriv en kommentar
Familj / Mamma / Möten / Södermalm

Tänk att det ska vara så eftertraktat med styrelsearbete. Det måste vara nåt män hittat på för att ha nåt att göra på ålderns höst och för  känna att de fortfarande är attraktiva på arbetsmarknaden. Här en bild från Bonnier Tidskrifters styrelsemöte. Häromkvällen var det många skarpa knivar i knivlådan på Stora Journalistprisutdelningen på Grand i Stockholm. Det är då branschen prisar sig själv för stordåd och får applåder med all rätt. Ungefär en halv miljon regnar över årets utmärkta pennor.

Vi var några seniorer som satt vid ett särskilt bord och det som förenade oss var att vi alla fått Lukas Bonniers stora pris. Jag 2003 och Thorbjörn Larsson, exmannen, 2007. Malou von  Sivers fick 2014. Kvällen var extra festlig då priset fyllde 50 år. Ett årligt Bonniersrrangemang för det fria ordet. Här står hon ”Det fria ordet” gjord av skulptören Puck Stocklassa, i full storlek finns hon utanför Bonnierskrapan på Torsgatan i Stockholm. Har opererat starr i ett öga och ska snart ta det andra. Vips så var jag klar och fick en fin lins så jag dessutom slipper läsglasögon. Fick då vara utan make up  i 14 dar. För en ständig mascaraanvändare var det lite besvärligt. Trams sa sambon med rätta. Min mångåriga anställning går mot sitt slut och jag lämnar tillbaka allt som tillhört min lilla gräddfil. Så det blev till att beställa en egen bil och inte en tjänstebil. Fortsatte mitt liv med Volvo och med Binyam Tekeste och fick dessutom den utmärkta registreingsskylten Roa 650. Här kommer en skiss på hur framtiden kommer se ut. Enligt Bard. Kluddet var magiskt när magister Alexander föreläste om kommunikation. Stående ovationer   Trodde någon att han bara kan musik? Varje dag på väg till och från tunnelbanan passerar jag Tiger Lili. Så gick jag äntligen i hennes affär. Personliga barnkläder med roliga tryck. Allt sytt hemma hos Tiger Lili i Stockholm. En gång adopterad  från Colombia med en egen historia som satt märken i både själen och på kläderna. Hennes märke är vingar. Vingar som kan lyfta och flyga iväg mot oanade höjder. Långholmsgatan 7 är adressen. 

Så är det snart Thanksgivinghelg. Den brukade jag och mamma fira. Vi visste inte ens om denna amerikanska helg utan vi firade att vi fick komma till Sverige. Det var sista veckan i november och det blev vår tacksamhetshelg. Mamma är död men jag vet att hon varje år sände en varm tanke till Sverige, just den sista helgen. Och hur bra blev inte Sverige för oss!

Livet det är detsom pågår när jag är upptagen med annat

2015-12-22 1 kommentar
Barn / Familj / Kvinnofrågor / Mamma / Nepal

Den träffsäkra rubriken har jag knyckt från någon men det är just det jag ofta upplever. Va är det redan igår?

Här mäts Sixten danföredanföredopparedan. 156 cm. Snart är han ifatt mig. Att mäta, skriva upp, fotografera håller kvar tiden. Om 9 dagar är ett nytt år. Vad hände i år? Det ska jag anteckna i min minnesbok.

Ett stort märke i min livsparkett är att min mamma lämnat mig. Vi som varit så täta. Jag har lagt ner stora foton i hennes kista. Vi följer henne in i himlen. Tänkte lägga ner Nicorette också, som hon älskade och var helt beroende av. Men jag avstod, gillade ju aldrig hennes maniska tuggande. La ner mosters sjal istället.

Här ligger och jag och gör reportage om en världsunik undersökning som pågår i hela Sverige. Berättar mer om den i kommande nr av M. Här mäts min bukfetma. Jag har ett vattenpass på magen. Då när man under en hel dag undersöks så är det en dubbel dos mindfulness. Du bara är närvarande. Och ingen annanstans.
Det är på barnen man ser sina egna år. Farmor jag kan nästan läsa, säger Ella sex och ljudar fram Mamma Mu. Signe fyra är inte där ännu men snart eftersom hon härmar storasyster i allt. När man är med barnbarn så är det också bara här och nu.
Dålig sömn tror jag påverkar mitt minne – har blivit så glömsk. Här är gästrummet på Dalarö perfekt för sömnlösa som kan ligga och fundera över vart luftballongerna tar vägen och räkna moln. Då vill man verkligen inte vara närvarande. Nej låt mig få följa med i luftballongen rakt in i sömnmolnen.
I morgon är den 23:e och julafton med gåvor kärlek, pynt och fylla alldeles nära inpå. I morgon ska jag sitta med de nepalesiska kvinnornas liv och skriva. De har ingen julafton nånsin. Så olika villkoren är beroende av ur vilket kvinnosköte vid föds.

Nej det här är inga nepalesiska kvinnor (foton på dem ligger på datorn nånstans och telefonen hittar inte). Så istället får det bli två välbeställda svenska tanter på vernissage i Varberg. Vars villkor totalt förändrats av välstånd och ny livsstil.

Här får ni se bild på peruanska kvinnor. Även deras liv är väsensskild ifrån mitt. Och också de lever i ett jordbävningsland som Nepal. I år har jag besökt båda dessa bergsland, Nepal och Peru och de har vissa likheter.

Här hemma har alla svart hur festligt det än är. I Nepal och Peru har alla färg. Kanske är det så en fattig vardag bäst uthärdas.

God Jul kära läsare och tack för att ni läst ända hit.