– Mina nio nycklar till hållbar kärlek

Det regnar ute och sambon Lucio häller ut gräsmattegödsel iförd blommig keps. Jag sitter en trappa upp i det ljusa Dalaröhuset och skriver det du nu läser. Två världar, som nu kan fira tio år tillsammans.

När vi träffades var vi båda 62, ordentligt livserfarna, jag med fler ärr än han. Jag med mindre lust att flytta ihop, ville gärna ha och ge kärlek men på avstånd. Han hade redan packat väskan. Jag orolig, rastlös och planerande, han med ett barns sömn, långsamhet och kort framförhållning. Båda italienare, båda med mindre impulskontroll än svenskar. Det blev bra.

Tio år senare funderar jag på varför det blev fortsatt bra, trots att jag upplevde vattengravsstora olikheter. Förmånen är att vi i våra ryggsäckar har berg av erfarenheter av vad som fungerat bra eller dåligt i våra tidigare relationer. Något hade vi ju förhoppningsvis lärt oss. Livsförväntningarna var sänkta, vi målade inte upp en framtid med villa, Volvo och vovve-lycka. Vi tog en dag i sänder och ägnade oss åt att vårda kärleken när passionen gått över.

Och här kommer min hållbarhetsanalys.

1. Förstå mig-kravet. Tro eller kräv aldrig att någon förstår mig. Jag förstår mig och mina handlingar. Det får räcka. Jag förstår inte honom, mycket provocerande ibland. Men varför skulle jag förstå honom? Vi är två olika individer. Olika barn kan också leka riktigt bra.

2. Ett bråk är ett bråk. Varken mer eller mindre. Hastigt uppflammande och kan slockna lika snabbt som ett tomtebloss – om man vill. Det behöver inte vara tecken på söndring, avsky eller dold agenda. Avsluta snabbt, alltså.

3. Gör om mig, som är så populärt i tidningar och tv funkar sällan. Acceptera är bäst, går inte det så fungerar smicker och lirkningar för att få bort de värsta irro-momenten. Då talar jag inte om värderingar, utan mer utseende (hår i näsan, fula byxor) och uppförande (typ rapningar).

4. Häng med-plågan. Jag låter honom få stanna i tv-soffan och titta på tv-serier när jag är på väg ut. Är du
kvinna 60+ är du betydligt aktivare och 
nyfiknare på livet. Vill han inte, gå ensam. Men se till att ha en gemensam zon.

5. Åsiktsfrihet. Ingen av oss har vuxit upp i kuddrum. En av oss ligger mer mot primalskriket. Alltså blir det bäst att lufta åsikterna, även om de svider. Hos oss är det ett till exempel evigt snack om hur vi ska förhålla oss till exempelvis tiggerifrågan. Vi delar inte riktigt samma åsikter, vi röstar inte lika. Men jag måste ha respekt för hans värderingar (han har det redan, det är jag som är åsiktspolisen i förhållandet).

6. Rättvisa. Jag gör det jag är bra på, mest prat- och skrivjobb och du sköter hela hushållet. Jag lägger pussel med barnbarn och du lagar världens godaste pasta.

7. Fördragsamhet. Aj, så svårt det är ibland att stå ut med vissa drag. Men det går. Jag tänker då på sådant som jag gillar hos min älskade och lugnar mig med att den perfekta partnern finns inte. Han är fördragsam till sin läggning och har inte samma problem med mig. Bara jag inte tjatar som han hatar (tjat är trist, men ibland fungerande).

8. Vardagskärlek. Visa det med tjänster eller blommor. Men gör det, låt kärleken långsamt sippra in i dina handlingar. Visa kärlek i praktiken så ofta du kan. Det hjälper i uppförsbacken.

9. Hitta skrattpunkterna. Det ska vara roligt att dela ett liv.

Kommentera inlägget

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

– När får vi den gamla lanthandeln tillbaka?

Landsbygden är inne – igen. Är det paret Mandelmann i tv som inspirerar till ett mer jordnära, ekorätt liv? Eller har staden blivit för hård, för farlig, för dyr? Eller är det helt enkelt så att den nya digitala eran gjort att vi kan jobba hemifrån och kan välja bort köer, dålig luft, bråkiga skolor och höga boendekostnader? Politiskt har landsbygden äntligen hoppat fram i diskussioner om infrastruktur, stafett-läkare och ”vi-och-dom”. I valet 2018 rankades landsbygden som en av de viktigaste frågorna i valet, faktiskt före skatterna.

Hur som helst så gjorde jag och mina väninnor ett besök på landsbygden. Vi valde trästaden Nora i Bergslagen, för att jag läst om Lilla hotellet och framför allt Bryggerikrogen (gourmetklass!) och på köpet fick vi en Maria Lang-vandring. Vår första deckardrottning Maria Lang, pseudonym för Dagmar Lange, som levde och skrev i Nora. Hennes systerson, utrustad med gift och skelett, underhöll oss på en liten uppfinningsrik stadsvandring.

– Här ska bli Sveriges Matmekka, sade en gång Carl Jan Granqvist och byggde det välkända Grythyttan i Bergslagen, som verkligen fått ringar på vattnet. Här finns inte bara lokala gårdsbryggerier, egen ost och den berömda dagsfärska Noraglassen. Lägg till skogsvandringar, sjöar och stora spaanläggningar som Färna herrgård och Loka Brunn. Ska Bergslagen, vars kommuner brottas med stora ekonomiska problem, överleva så blir det via de nya entreprenörerna.

Under många år besökte jag Kopparberg, där min dåvarande svärmor bodde. Då var det som ledsnast i bygden, de som kunde lämnade, kvar blev de gamla, Systembolaget, matvaruaffärerna och ett vackert rådhus. Du kunde köpa en herrgård för 400 000 kronor. Det var uppgivet. Vem kunde eller ville leva och bo i Bergslagen? Idag, tjugo år senare, upplevde jag något helt annat.

Besöksnäringen i Sverige är viktig. 65 miljoner gästnätter blev det 2018 och det var en ökning med tre miljoner. 317 miljarder omsätter turistnäringen i Sverige. Big Business. Men vad månde inte bliva i år när vi ska hemestra (semestra hemma)? Svag krona, flygskam och den nya vandringslusten (som beskrivs i min och Lotta Byqvists bok Vandra och njut) kommer att se till att svenskarna upptäcker nya områden i sitt land. Alla hittar till Österlen, Gotland, Höga kusten och Pite havsbad. Men att i skogig avfolkningsbygd attrahera turister kräver påhittighet, egenhändigt tillverkade varor med viss unikitet och annorlunda förpackningar av upplevelserna.

Och just det upptäckte vi på vår lilla färd, många påhittiga entreprenörer, som i sin tur behöver it-tekniker, reklammakare, vårdpersonal, transportörer med mera, ja, och så kan man befolka en by.

Läser i Svenska Dagbladet om en framgångsrik matvaruhandel i Londons utkanter som tagit bort all plast. Kunderna köar för att få handla i lösvikt. Hur länge dröjer det innan vi får den gamla lanthandeln tillbaka? En underbar uppfinning, du får social samvaro, lokalt odlad färsk mat och ett gott ekosamvete.

Klimatkampanjaren Greta har ruskat om oss alla med krav på ändrad livsstil. Lägg till det barn som är stilla 70 procent av tiden, och den ökande fetman – som gjort för att lämna storstan för ett nyttigare liv.

Det gäller inte er, kära läsare, en del av er bor redan i så kallad landsbygd, och ni är varken feta eller stillasittande. En M-läsare, en mappie är hälsomedveten, terränggående och ressugen, en viktig grupp i den svenska besöksnäringen.

Kommentera inlägget

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

– Jag, en avundsjuk, skadeglad possibilist

Avundsjuka. Skadeglädje. Hämndlystnad – bra ingre-
dienser i en deckare. Men i verkliga livet, mindre bra, eller… Dessa känslor finns inuti oss, fastän mest nedtryckta. Häromdagen sade jag högt, nu ska jag våga visa min avundsjuka, och varför inte? Det är ju faktiskt ganska normalt att vilja ha något som någon annan har. Även om vi sedan barnsben tränats på att slå ifrån oss den känslan och vara nöjd med det egna.

Det händer att avundsjukan river i mitt bröst. Särskilt när jag på Dalarö går mitt avundsjukestråk. Då går jag längs med alla sjötomter och ser deras strålande utsikter. Men mitt fina hus ligger på ”tredje raden” och på första och andra raden stör träden som sträcker sig mot skyn och oavbrutet förändrar min utsikt. Jag tänker på olika lösningar och upptäcker att min avundsjuka kan vara en drivkraft.

Skadeglädjen är enklare än avundsjukan. Den släpper jag fram ibland när hut går hem. Som när något jag inte tror på ändå genomförs och misslyckas. Eller när någon mycket uppblåst står på öronen. Då blir det triumf blandat med stark skadeglädje. Men glädjen är oftast mycket kortvarig, inte lika konstruktiv som avundsjuka, men ger ändå mig en känsla av att rättvisa har skipats.

Hämndlystnad har jag liksom alla känt av. För de flesta blir det till ett pyrande raseri och ett antal fantasier som inte sätts i verket. Jag minns när jag var yngre och var kärlekshämndlysten. Då hade jag blivit ratad och fantiserade på olika vis hur jag skulle krossa killen. I mina tonår avskydde jag min styvfar och min hämndlystnad gjorde mig stark och tålig. När väl tillfället till hämnd kom hade lusten gått över. Hämndlystnad kan vara en effektiv känsla under jobbiga perioder för att kunna stå ut.

Alltså, avundsjuka, skadeglädje och hämndlystnad är kanske inte så mycket att skämmas för. Vi är ju människor med fula sidor också. Och människor som gör mycket gott. Jag känner många som gör stora och små insatser och vet projekt som lyckas väl, men om detta kan jag sällan läsa eller höra på nyheterna, i stället ökar krisbudskapen om klimat, bomber och skjutningar till utmattningens gräns.

Men rätt vad det är, ofta på P1, kommer glimtarna av att verkligheten kan förändras till det bättre. Till exempel Göteborgsprojektet som handlar om att Göteborgs stad bestämde sig för att halvera sitt matsvinn på förskolor, skolor och äldreboenden. Och de lyckades. På bara fyra månader hade de halverat sitt matsvinn och så har det fortsatt. Denna succémodell ska nu spridas och ska kallas Sverige-
projektet.

Sverige är ingenjörernas och innovatörernas förlovade land. Jag säger bara: Respiratorn, skiftnyckeln, kylskåpet, säkerhetständstickan, blixtlåset, Primusköket, Tetrapak, trepunktsbältet, rullatorn, pacemakern, lättbetong är några av alla saker som uppfunnits i vårt land. Och det långt, långt före den digitala tiden. Vad kan vi, den lilla människan, forskarna, staten och de stora företagen inte tillsammans åstadkomma!

Jag hör Hans Rosling säga: Amelia, optimisterna bara hoppas, pessimisterna dränerar, men possibilisterna förändrar. Hans Rosling var en possibilist och det vill jag också vara.

Kommentera inlägget

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..