– Han ska göras om för att passa in bättre – det brukar sällan bli bra

Han sitter för brett på bussen. Bresar, skrevar eller hur det beskrivs.
Han läser för lite.
Han vill mest lysa själv och trycker ner kvinnorna runt omkring.
Han frågar inget, är totalt ointresserad av sin middagspartner.
Han, han, han…

Det var bara en liten del av hur män beskrivs idag. Ja, jag vet att det finns värre saker som män gör och då talar vi om sådant som dessutom är brottsligt. Men nu tänkte jag mest på manliga mindre irritationer.

Projekt förändra mannen startar i regel cirka ett år efter det att den första kärleken lagt sig. Då har kärleksslöjorna fått sina revor och kvinnan upptäcker att han gör saker på sitt sätt. Han diskar fel, glömmer vantar på förskolan och puffar aldrig upp kuddarna i soffan. Han ska nu göras om för att passa in bättre. Det brukar sällan bli bra. Självklart ska man förändra sådant som man bara inte står ut med. Men tvång, tjat och hot brukar sällan fungera för barn och varför skulle det fungera för män?

Vad göra? Acceptera eller gå på meditationskurs och träna tålamod? Gå sin väg, börja om med någon annan, enligt gräset är grönare-principen? Eller som författaren Åsa Hellberg, 50 plus, sagt: Jag vill vara evigt singel. Jag har provat karlar. Det räcker.

Det sköna med att bli 60 plus är att min förändringsvilja inte är så stor, kanske för att jag försökt flera gånger och upptäckt att förändra män, mer har kommit att handla om att förändra mig. Vad kan jag stå ut med? Då tar jag fram vågskålen. Jag lägger allt som är bra med att vara tillsammans med den här mannen i en skål och i den andra lägger jag allt det dåliga. Vilken skål överväger? I mitt numera tioåriga partnerliv med L överväger det som är bra. Kvar blir en liten hög med beteenden jag har svårt att tolerera, då förhandlar vi. Och då visar det sig att han också hittat sådant hos mig han inte står ut med, men inte torgfört lika upprört som jag.

För övrigt stänger jag öronen, håller tillbaka orden och tittar bort. Det fungerar också.

Men numera utövar jag en slags kärleksträning. Jag tittar på honom när han står i sitt förkläde och gör tomatsås till barnbarnens pasta. Jag lutar mig lite mot honom när jag tagit två glas vin och han kör hem oss tryggt i natten. Jag kramar honom när han kommer hem regnvåt med överfulla matkassar för att han själv vill titta på maten hellre än beställa på nätet. Han ser på tv-serierna jag vill se på för att kunna sitta bredvid mig. (Jag däremot går iväg och läser när det hans val.) Alla sådana små självklarheter har jag nu upphöjt till ömsinta handlingar från hans sida.

Nu senast läste jag om duktiga kvinnor som hela tiden måste ligga lågt för att hans självkänsla annars skulle få sig en törn. Men hur dumma är de, tänker jag då. Varför gör kvinnorna på detta viset? Frivilligt ta på sig offerkoftan? Martyrrollen har varit kvinnans genom sekler, det är dags att gå ur den. Den är inget vinnande koncept. Nästa steg brukar vara bitterhet – i början kan den bittra vara kul med en del vassa och träffande kommentarer, men sedan blir de gallsura och för jobbiga att vara med.

”Offerkofta” har aldrig varit något för mig, däremot har jag varit bra på att köpslå och kompromissa för att hitta ett bra sätt att leva tillsammans. Ungefär som på jobbet. Vad är du bra på och jag bra på?

Jag vill varken göra som feelgooddrottningen Åsa Hellberg eller bli en bitterfitta. Jag ville äntligen, sent i livet med ett antal kärleksbesvikelser, knåda fram ett fungerande partnerliv. Som faktiskt fungerat.

Kommentera inlägget

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..

– Familjeresa eller socialt experiment?

Jag har gjort ett socialt experiment. Eller så var det bara en semesterresa. Vi var iväg med familjen, 15 personer, till Afrika, 14 dagars oavbruten kontakt. Det kunde gå lite hur som helst.

Man brukar säga att det är först på en resa som man lär känna sin nya partner ordentligt. Jag skulle vilja tillägga att testet fungerar även för dem som under längre tid funnits i ens närvaro, men kanske inte dygnet runt. I vårt fall är vi en bonusfamilj med vuxna barn, svärdöttrar, fästmö och barnbarn.

Resor är ögonöppnare, för då ställs man inför så mycket nytt att det är svårt att förställa sig. Ens sanna jag visas upp och avslöjar snålisar, latisar och tidsoptimister. Men också motsatsen, som den morgonpigga glädjespridaren och den driftiga projektledaren.

Alltså, vi började vår resa på ön Lamu i Kenya, en plats för åsnor (bilfritt), hippie-chica europeiska barfotaturister och en vänlig muslimsk befolkning som mest lever på fiske och turism. Under tre månader om året handhar de sådana som vår familj. De är kockar, städare, guider och båtägare. Varje dag hade vi ett program och vår lilla grupp traskade fram och tillbaka i de sandiga gränderna för att bada, åka båt och ha roligt.

När vi bänkade oss kring restaurangborden var takten, logistiken och servicen prövande för en sådan som jag. Med andra ord, det gick långsamt. Väldigt långsamt. Men då ser man vilka som drar slutsatser och strategier inför nästa gångs uteätande, vilka som lutar sig tillbaka och tar en öl till och vilka som grinigt bara vill gå hem. Då och då hettade det till av irritation och dumma kommentarer. På kvällarna lekte vi, indelade i sociala grupper, och somnade i våra fantastiska arabinspirerade hus. Det var inte svårt att hålla sams under så bra förutsättningar.

Sedan for vi iväg på safari till Masai Mara. Varje morgon före sex kom hela gruppen mangrant till bilarna – alla ville se både soluppgång och nedgång. De två mest sömntutiga barnbarnen var alltid med, de ville inte missa en timme. Va, tänkte jag och fick ändra på mina fördomar om att de inte skulle orka upp. När lejonen strök förbi jeepen var det knäpptyst och de förstod stundens allvar och tjusning. Jag som oroat mig så och trott att de inte skulle uppfatta det märkvärdiga i att se de ovanliga djuren i sin naturliga miljö på savannen. Så många gånger som de sett filmerna Madagaskar och Lejonkungen

– Dumbo, skrek India av lycka när hon såg den första elefanten och Ipaden förvandlades till kamera. Hon är fem år och hade fått tillsägelse att vara tyst. Men det finns gränser. Ser man en alldeles levande Dumbo då får man bli förtjust.

Det sociala experimentet föll väl ut. 15 personer i en familj från två olika kulturer, i alla åldrar, kunde umgås i 14 dagar utan större problem, även när småbarnen kinkade (och tänk sådan förståelse jag fick för utökad skärmtid). Egentligen var det inte så märkligt med tanke på vilka gynnsamma förutsättningar som rådde. Men jag har varit med om att hetta, regn, moskitos, diarré, konstig mat och dålig sömn kan ta kål på de bästa av ambitioner. Då blir exotismen mest störande, du vill bara hem.

Drömresan för vår familj blev ett minne för livet. Och varenda krona kändes som en bra insättning i kärleksbanken. Jag lärde mig att framgång, även när det gäller en privat resa, bygger på samma faktorer som i arbetslivet: bra research, kontroll över transporter och boende, aktivitetsprogram att hålla sig till och ett gott humör.

Kommentera inlägget

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..

– Sex är ändå roligare än snöskottning

Ju mer årsrik jag blir (underbara Barbro Westerholms uttryck), desto mer förundrad är jag över den mänskliga maskinen kroppen. Varje morgon när jag kliver ur sängen, visserligen allt stelare, ofta lite tung i huvudet av ett sovpiller och med en mycket märklig frisyr, blir jag förvånad över hur väl ben och fötter styr mig till toan och sedan till köket. Sedan börjar dagen. Kroppen ställer in sig i ledet, och börjar arbetet med att hålla mig igång.

Tittar på tv-programmet Expeditionen där ett gäng kända personer ska bestiga en topp i Nepal under gräsliga omständigheter, men deras kroppar stretar ändå på. Från mina fältresor med Unicef där en del barn lever under fruktansvärda betingelser överlever de flesta. Hur är det möjligt tänker jag. Hur stark är inte livsviljan och hur duglig är inte kroppen.

Därför blir jag så glad när Bill Brysons tjocka bok Kroppen, en guide för dig som bor i den, dimper ner i min brevlåda. Här kan jag frossa i hur en kropp fungerar, att jag är en produkt av tre miljarder års utveckling och består av 17,2 biljoner celler som samverkar.

Jag ligger på massagebänken i mitt sovrum, bokad via den nya tjänsten från Treatya.com som bygger på att du inte går till din behandling, utan behandlingen kommer till dig. När massage-Sara börjar klämma runt vaderna skriker jag av smärta, men Sara trycker fingrarna djupt ner i den spända vaden, möter senorna och musklerna (kroppen har över 600 muskler) och det blir bättre. Då vet jag att min kropp tål tryck på upp till ett ton, för det har jag just läst.

Just oron för kroppen gör att när vi  60-plusmänniskor samlas så talar vi om sjukdomar, krämpor, höftoperationer och ifall handledsvantar hjälper mot artros. Numera säger vi att vi anslår max en halvtimma till sjukdomssnack, sedan ska vi tala om andra saker – dock inte heller om barnbarn. Men det brukar aldrig räcka. Rätt vad det är är vi där igen. För vad är det som hänt oss? Jo, miraklet kroppen håller på att åldras, vilket vi på olika vis bara måste prata om.

Vad handlade samtalen om förr på middagar när vi var 50-minus? Otrohet, skilsmässor, dumma chefer, våra tonåringars strul? I alla fall pratade vi aldrig om sjukdomar. För vi tog kroppen för given. Vi tränade knappt, vi visste väldigt lite om laktos och gluten, och vad brydde vi oss om våra mitokondrier?

Idag handlar allt om hälsa, jag kan inte passera en Pressbyrå eller matvaruaffär utan att min kropp hotas. Allt är farligt, larmen strömmar ut ur löpsedlarna men i själva verket blir vi bara friskare (det gäller inte psykhälsan) och vi lever längre. Vi har faktiskt fått tio friska år till tack vare livsstilsförändringar och nya läkemedel. Men varför alla dessa kroppslarm? Kan det vara som på en middag för 60-plus? Det vill säga, köparna av tidningarna är också 60-plus  och har en kropp som halvstrejkar. Det är de som köper tidningen med det nya hälsolarmet eller det minst lika vanliga budskapet ”slipp huvudvärk, artros, alzheimer eller den dödliga nysningen”. Vi är helt enkelt besatta av att överleva.

Bläddrar i Brysons bok och letar efter dödsångest, men fastnar hellre på sex och vårt undre liv. Bryson slår fast att ett snittsamlag varar nio minuter och energiåtgången som går åt för en kvinna är ungefär 70 kalorier, och att man ännu inte fått bevis för att G-punkten finns.

Så till sist sextrivia för dig som är äldre. Det finns viss risk för hjärtattack tre timmar efter ett samlag men det är ungefär samma risk som när man skottar snö, och då är sex roligare.

Kommentera inlägget

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..