– Sex är ändå roligare än snöskottning

Ju mer årsrik jag blir (underbara Barbro Westerholms uttryck), desto mer förundrad är jag över den mänskliga maskinen kroppen. Varje morgon när jag kliver ur sängen, visserligen allt stelare, ofta lite tung i huvudet av ett sovpiller och med en mycket märklig frisyr, blir jag förvånad över hur väl ben och fötter styr mig till toan och sedan till köket. Sedan börjar dagen. Kroppen ställer in sig i ledet, och börjar arbetet med att hålla mig igång.

Tittar på tv-programmet Expeditionen där ett gäng kända personer ska bestiga en topp i Nepal under gräsliga omständigheter, men deras kroppar stretar ändå på. Från mina fältresor med Unicef där en del barn lever under fruktansvärda betingelser överlever de flesta. Hur är det möjligt tänker jag. Hur stark är inte livsviljan och hur duglig är inte kroppen.

Därför blir jag så glad när Bill Brysons tjocka bok Kroppen, en guide för dig som bor i den, dimper ner i min brevlåda. Här kan jag frossa i hur en kropp fungerar, att jag är en produkt av tre miljarder års utveckling och består av 17,2 biljoner celler som samverkar.

Jag ligger på massagebänken i mitt sovrum, bokad via den nya tjänsten från Treatya.com som bygger på att du inte går till din behandling, utan behandlingen kommer till dig. När massage-Sara börjar klämma runt vaderna skriker jag av smärta, men Sara trycker fingrarna djupt ner i den spända vaden, möter senorna och musklerna (kroppen har över 600 muskler) och det blir bättre. Då vet jag att min kropp tål tryck på upp till ett ton, för det har jag just läst.

Just oron för kroppen gör att när vi  60-plusmänniskor samlas så talar vi om sjukdomar, krämpor, höftoperationer och ifall handledsvantar hjälper mot artros. Numera säger vi att vi anslår max en halvtimma till sjukdomssnack, sedan ska vi tala om andra saker – dock inte heller om barnbarn. Men det brukar aldrig räcka. Rätt vad det är är vi där igen. För vad är det som hänt oss? Jo, miraklet kroppen håller på att åldras, vilket vi på olika vis bara måste prata om.

Vad handlade samtalen om förr på middagar när vi var 50-minus? Otrohet, skilsmässor, dumma chefer, våra tonåringars strul? I alla fall pratade vi aldrig om sjukdomar. För vi tog kroppen för given. Vi tränade knappt, vi visste väldigt lite om laktos och gluten, och vad brydde vi oss om våra mitokondrier?

Idag handlar allt om hälsa, jag kan inte passera en Pressbyrå eller matvaruaffär utan att min kropp hotas. Allt är farligt, larmen strömmar ut ur löpsedlarna men i själva verket blir vi bara friskare (det gäller inte psykhälsan) och vi lever längre. Vi har faktiskt fått tio friska år till tack vare livsstilsförändringar och nya läkemedel. Men varför alla dessa kroppslarm? Kan det vara som på en middag för 60-plus? Det vill säga, köparna av tidningarna är också 60-plus  och har en kropp som halvstrejkar. Det är de som köper tidningen med det nya hälsolarmet eller det minst lika vanliga budskapet ”slipp huvudvärk, artros, alzheimer eller den dödliga nysningen”. Vi är helt enkelt besatta av att överleva.

Bläddrar i Brysons bok och letar efter dödsångest, men fastnar hellre på sex och vårt undre liv. Bryson slår fast att ett snittsamlag varar nio minuter och energiåtgången som går åt för en kvinna är ungefär 70 kalorier, och att man ännu inte fått bevis för att G-punkten finns.

Så till sist sextrivia för dig som är äldre. Det finns viss risk för hjärtattack tre timmar efter ett samlag men det är ungefär samma risk som när man skottar snö, och då är sex roligare.

Kommentera inlägget

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..

– Jag lever med en icke-läsande människa

Jag och 15-åringen bråkar om mobilen. Jag vill att han lägger den i min hemmagjorda mobillåda. Motvilligt går han med på att förpassa den beroendeframkallande lilla prylen och ge mig viss uppmärksamhet. Nästa steg är att jag vill att han i lugn och ro ska lägga sig på min röda sammetssoffa och LÄSA. I den andra soffan ska jag ligga och lyssna på nån av mina ljudböcker och friden ska sänka sig över oss. Sedan ska vi prata om vad vi läst/lyssnat på.

Kommer vi dit? Ja, i tio minuter, sedan går det inte längre. Mobilen åker fram och jag surar.

Som liten älskade han högläsning, sedan började han läsa själv och när han kom i slukaråldern var det stört omöjligt att få honom att släcka lampan på kvällen. Han ville läsa klart.

Det beteendet är historia. I stället flimrar Youtube förbi med konstiga filmade skämt och annat jag inte förstår mig på. Allt finns i mobilen som han älskar. Det är hans nya värld. Tack och lov att han också dömer i knattefotboll och tränar. Men läser gör han inte, mer än läxor. Och hans farmor sörjer och försöker måla upp hur fantastiskt det är med att läsa.

– Jamen farmor, du tittar ju sjukt mycket på tv. 

Hjälp, han har rätt. Jag är också beroende. Serien The Crown hetstittade jag på och kunde inte sluta (ungefär som 15-åringen och hans Youtube). De norska svinpälsarna i serien Exit, framkallade samma överdrivna tillstånd, Succession, vilken vidrig familj, men omöjlig att sluta titta på och ikväll ska jag slå till med tre timmar av The Irishman.

Vem är jag att döma 15-åringen, tänker jag först, men jag är 72 år och parallellt med mitt tv-serieberoende läser och lyssnar jag, är med i bokcirkel och har Glitterär salong på Södra teatern där boken är i centrum. Jag har inte övergivit boken på långa vägar, men den har fått en rejäl rival i dessa välgjorda tv-serier. Så visst har jag rätt att kritisera honom.

För några månader sedan hade DN rubriken: Nu lämnar männen litteraturen. Fler kvinnor än män blir författare står det, närmare bestämt 72 procent! På skrivarskolorna är det så tätt med damer att män nästan kvoteras in. Min kunskap är att böcker som Ved, Sapiens, Ålevangeliet och historiska böcker som 1793, eller Jan Guillous serie om Sverige, lockar män. Män läser oftast män, och vi kvinnor väljer oftast kvinnliga författare, och gärna ett innehåll med relationer.

Deckare då? Ja, manliga författare med sina trötta kriminalkommissarier i huvudrollerna var länge normen. Men inte idag. Med Liza Marklund i spetsen övertog kvinnorna deckargenren och nu är det dags för en ny trend i bokvärlden, romance, störst just nu i USA, och de manliga författarna av dessa böcker om kärlek med lyckligt slut finns knappt. I Sverige heter romancedrottningen Simona Ahrnstedt och hon vrålsäljer och har fått en mängd kvinnor att vilja uppnå samma framgång. I ljudboks-världen ligger Sagan om isfolket i topp. Margit Sandemos gamla serie med kärlek i grottor och på fällar är på topp igen. Romance – är det för att vi längtar bort från lik, våld och seriemördare, som deckare och thrillers baseras på?

Åsa Beckman, krönikör på Dagens Nyheter, fasar för en framtid där män inte läser och då heller inte kommer att förstå vad är att vara människa.

Jag lever med en icke-läsande person. Han läser recept. I början av vårt liv, som nu varat i tio år, tänkte jag att det här går inte, jag kan inte leva med en icke-läsande människa. Men det kunde jag. Bra dessutom. Tillsammans tittar vi på tv-serier och pratar om det vi sett, om vi inte har somnat.

Kommentera inlägget

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..

– Modig, jag? Jag som är så rädd för mörkret

Hoppsan, ett nytt år har smugit sig på. Igen. Tänk, vad fort tiden går när man har roligt, sade jag förr. Idag säger jag, tänk, vad fort tiden går när man är äldre. Den svindlar i väg och det är bara dagboken som vet vad som hänt. Närminnet bleknar och behöver kryckor i form av anteckningar och fotografier. Går igenom alla bilder från året som samlats i mobilen, för att minnas och förundras över hur mycket jag fått vara med om. Känner tacksamhet men också en känsla av bedrägeri. Var det så där kul, så skönt, så vackert som på bilderna? Det fanns få foton på årets ledsenhet, besvikelse och smärta.

Det är meningen, tror jag, att foton ska fladdra förbi som ett evigt pärlband av glädjestunder. För översvämningar, bränder, orkaner, skjutningar, sjukdomar som vi ideligen blir uppmärksammade på, behöver vi inte spara. Vi vet. Det är motkraften glädje vi behöver bli påminda om.

Och vi behöver berättelser om mod.

Bläddrar i boken 100 svenska hjältinnor, en utmärkt kunskapsbok att läsa, gärna med barn 8–13 år, och upptäcker att nästan alla (jag är faktiskt också med) som är med anses som modiga. Men egentligen är det en efterkonstruktion. För det är ju efteråt, när resultatet finns, som vi betraktas som modiga för att vi stuckit ut och skapat något nytt. Men de allra flesta i boken tänker inte, ”nu ska jag utmana och vara modig”. De drivs av en förändringslust, en idé eller måste av nöd hitta på något. Amalia Eriksson som uppfann de randiga Gränna-polkagrisarna var ensam med bebis och utan försörjning. Nöden är uppfinningarnas moder, som det heter, och polkagrisen var uppfunnen. Men vad drev kanalsimmerskan Sally Bauer som simmade över Ålands hav och Engelska kanalen i 15 timmar, delvis i mörker och med farliga tidvattenströmmar?

Modigt eller knäppt?

– Du är modig, du, säger några vänliga kvinnor på M-resan till Australien.

– Va, säger jag, modig? Jag som är så rädd för mörker, för smärta, för att gripa in när några bråkar, eller utsätta mig för näthat genom att stå upp för vad jag tycker. Då kan jag likt gammelgäddan ligga i vassen och feg-ruva.

Känner att jag vill gå till ordboken för att veta hur mod definieras.

Mod heter på latin fortitudo och är en kardinaldygd (det finns fyra sådana enligt katolicismen, de tre andra är förstånd, rättvisa, måttfullhet).

Wikipedias definition på mod är att man trots motstånd handlar i överensstämmelse med det man vill och tycker är viktigt. Mod är att vara rädd men att övervinna rädslan för att kunna genomföra det man önskar. Och då stärks också självkänslan.

Jag tror inte jag var modig när M-magasin kom till 2006. Jag var 50-plus, hade ingen tidning som passade mig och det var säkert fler kvinnor som upplevde detsamma. Det enda modiga med det var väl att det var en affärsrisk, ett antal av Bonniers miljoner kunde gå i putten. Nu blev det tvärtom.

Däremot, 1984 när nya Aftonbladet Söndag skulle göras, och jag fick lova inför LO:s styrelse (Aftonbladet ägdes då av LO-förbunden) att det var rätt investerade pengar, då var jag livrädd. Det kunde gå åt vilket håll som helst. Det var mitt första egna tidningsmakeri. Jag var oerfaren, men dålig på att föreställa mig ett katastrofscenario. Om jag bara lägger manken till går det nog bra, tänkte jag entusiastiskt. Då påbörjades mina orosnätter som sedan dess följt mig, trots piller, serotoninkapslar och avstressningsband. Men samtidigt fick jag smaka framgångens sötma. Jag kunde! Det blev precis som Wikipedia säger att mod ökar självkänslan när rädslan övervinns.

PS. Har i stället fått nya rädslor och ängslan, men det ingår tydligen i att bli äldre.
Gott, nytt, modigt år, kära läsare!

Kommentera inlägget

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..