ANNONS
image/svg+xml

En bil kommer lastad med bullar!

/

Vad gör man inte för att pigga upp Coronamörkret. Här kommer två förslag. 1) Bakluckefika. M-läsaren Inger Tobell är en energisk dam som älskar att gå med sina stavar och jag och Nina G hängde på. Vi möttes vid Brevik på Lidingö och gick 10 000 steg i skön miljö. Väl tillbaka öppnade Inger bakluckan och vips stod julen för (bil)dörren: pepparkakor, ljus, lussebullar och fika. Överraskande och härligt.

IMG_5580

Bakluckefika med M-läsare. Här står Nina och jag.

IMG_4547

Själva initiativtagaren, Inger.

2) Doft- och smaktest. Två antikroppar på besök, Kerstin B och Agneta L kom till mig på middag med överraskning. De fick bindel för ögonen och sen skulle de dofta sig igenom sex kryddor, från muskotnöt till salladskrydda och fylla i min hemmagjorda blankett med namnen på kryddorna.. Det blev i snitt två rätt. Men roligt hade vi. Sen var det olivoljeprovning, jag hällde upp tre typer, billig, mellan och dyr. Agneta prickade inte något rätt, Kerstin var bättre. Tips på användbar lek för vuxna, särskilt i Coronatider så man kolla att man har sinnena kvar.

IMG_4566

Kerstin sniffar.

IMG_4567

Agneta sniffar.

IMG_4564

Jag är domare.

I år är vi hemma på julen. Skansens julmarknad, där jag skulle sitta och signera Kvinnorarvet har stängt. Ja, allt är nästan stängt och vi med. Nedstängda pyntar vi Dalaröhuset och gör det bästa av att gilla läget. Vinterstugan på Zanzibar får vänta till nästa år. Kan drömma om den vita sanden, om värmen, sunsetdrinkarna och Williams fantastiska mat. Vinterstugan heter egentligen The Palms och där finns sex välutrustade hyddor. Där kan man bli bortskämd för nästan samma pengar som för en familj i svenska fjällen med liftkort, hyrskidor och allt.

IMG_4573

Lucio hänger svärande upp adventsstjärna. Hänger fortfarande lite snett, men har ett fint sken.

IMG_1329

Zanzibar med all sin underbara service.

I flera år har jag haft tillfälle att träffa Lars Lerin, långt innan han blev både julvärd och Sveriges mest älskade konstnär. Och varje gång är det lika händelserikt. Först handlade det om akvarellerna och katterna, sen gifte han sig med sin blind-date Junior från Brasilien och huset i Östra Ämtervik, Sunne, var fullt av gosedjur och sambatoner. Sen flyttade de till Hammarö utanför Karlstad och öppnade sitt museum Sandgrund. Så kom ett barn från Brasilien, sen ett till och villan förvandlas till lekpark för barnen och Junior. Lars flydde in i sin målardel, skrev barnböcker och gjorde det ena framgångsrika tv-programmet efter det andra. SVT kunde inte valt en bättre julvärd. En kille som har förståelse för både äldre och ensamma. Och Junior som kommer att tillföra latinsk värme och glädje.

IMG_2524

Lars med Rafael, 2016. Rafael fyllde år och M-magasin fick vara med. Junior hade dekorerat i månader och för många tusenlappar.

Varje tisdag tränar jag med Yvonne Lin, det är i princip hon och jag i salen (mycket Coroaanpassat) och efteråt brukar vi gå till grannen Tösse och fika. Nu står vi oftast ute med fikat och småfryser. Tösse fyller 100 år i år och svenska kondiset fick en särskild plats i mitt och mammas hjärta. Kondis fanns inte i Rom på mammas tid, inte heller prinsesstårtebakelse. Och på 50-talet när barnbidraget kom så tog jag och mamma spårvagnen från Smedslätten i Bromma, där mamma och jag bodde när hon var hembiträde, in till stan och gick på kondis. Sen dess älskar jag riktiga kondisar med tårta och vanlig fika, även om jag idag väljer cappuccino och croissant .

IMG_4571

Yvonne Lin med fikat på Tösse.

Nu är det som mörkast men på vår pytteterrass i Hornstull är det ljust, för därifrån ser vi staden som glimmar. En underbar syn. Jag hör och ser på tv att det är trångt i stan, men inte där jag går. Där är det öde. Stefan Löfven hytter med sitt statsministerfinger för att vi ska skärpa oss och jag känner hur skammen kommer smygande när jag ska ut och blomsterhandla. Jag ville se blommorna och välja. Blomsterhandlaren blir glad, han liksom de andra som har affärer är nära konkurs. Överallt ser jag små skyltar om att vi ska hjälpa våra lokala näringsidkare. Jag försöker, men samtidigt känner jag hur socialminister Lena Hallengren tar mig i örat och väser: Du ska vara hemma, är det här nödvändigt? Ja, piper jag, blommor är nödvändigt för min psykiska hälsa.

IMG_4569

Sthlm i mörkret med utsikt från knivsöder (numera kallas området hummerknivsöder p g a allt högre kvadratmeterpris).

0
3

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

Pausade festkläder, småfåglar och vulgär nyrikedom

/

Hur mår du, säger vi oavbrutet, och för en gångs skull menar vi det. För plötsligt är omgivningen smittad. Alla blir inte sjukhus-sjuka utan ligger hemma och tar tempen. Men smittan kommer närmare. Här hemma är det fortfarande covidlugnt men artrosen pågår i händerna. Nu har jag fått ett medel som efter 14 dars användning verkar funka. Kors i taket, men jag vill ha lite längre tid på mig innan jag berättar vad det är jag äter.

IMG_1514

Färgglada naglar men onda händer.

Jag läser att vi underskattar vad vi äter med 30 procent och överskattar hur mycket vi tränar. Det stämmer nästan på mig, Jag har superkoll på träningen, där ljuger jag inte, men har en förmåga att glömma bort Lottas goda marsipanchoklad, chipsen som var så tunna att de knappt märktes i munnen, den lilla biscottin som alltid ackompanjerar min caffe macchiato… För att inte tala om vinet, grappan eller whiskeyn. Så varför förvånas över att de relativt nya byxorna knappt går att sitta i. Men jag gläder mig åt att jag (peppar, peppar) är frisk dessa dystra Coronadagar.

Öppnar garderoben för att hitta nåt som inte spänner och ser mina festkläder som hänger ledsna och oanvända. Men då säger jag till mig själv: jag och familjen är frisk, vad gnäller du för.

IMG_4527

Lessna oanvända festkläder.

Har införskaffat en genomskinlig plastlåda som fästs med sugproppar att sätta på ett fönster på Dalarö för att få närkontakt med fåglar. Det är en fågelmatskonstruktion och jag blir glad över deras glada pickande. Men hur vet de att på mitt köksfönster finns fågelfrön? Det är mitt första fågelbord, innan har jag jämt haft katt och ville inte bjuda på lätta byten. Köpt på en favoritaffär, Smarta Saker, i Stockholm. Bra inte bara för fåglar utan också sambon Lucio som tittar i kikaren för att se mer.

IMG_3455

Först ut var talgoxen.

Fick komma tillbaka till Malou von Sivers i hennes program Malou efter 10 för att tala om pengar och huruvida ämnet är tabu eller ej. Jag sa att nyrik var väl bättre än bördsrik för då har man själv fixat pengarna. Tråkigt att nyrik ska betraktas som något vulgärt och smaklöst. Efter programmet fick jag på Messenger tiggarbrev. Åsa Linderborg från Aftonbladet var med och hade lite svårt att visa att hon har råd med dyra kläder. “Du ska vara stolt att du jobbat ihop de pengarna”, sa Sven Hagströmer till henne. Men jag förstår Åsa, och själv är jag lyckligt befriad från att längta efter dyra märkeskläder. Min lust går till skulpturer. Men hursomhelst kom vi fram till att pengar fortfarande är ett känsligt ämne.

IMG_4525

Malou, Åsa Linderborg och Sven Hagströmer.

Covid-19 har gjort många av oss streamingtokiga. Varje kväll bänkar jag och Lucio oss i soffan och går på bio, fastän det är bara vi i salongen. Nu har vi sett både Patria (HBO) och Björnstad (HBO) som jag vill tipsa om. Patria handlar om hur ETA, den baskiska terroristgruppen, slår sönder familjer och vänskapsband. I centrum står två mammor som vi får följa i 30 år. Det regnar och regnar i serien och jag kom ihåg när jag själv var i San Sebastian i Baskien, en underbar matstad med en stor strand, att det regnade varje dag. Etta på regntoppen i Europa ligger ett ställe i Tyskland, Halle an der Saale som har 266 regndagar per år. Sen kommer San Sebastian, tätt följd av norska Bergen. I Sverige regnar det mest i en ort som heter Fröslida i Halland.  Ja nu vet ni vart ni ska åka, ni som älskar regn.

731008d8b2b99d114f1809c3d853c0549203acda635dd99c358b3564afee6a36

Patria en spanske serie som griper tag.

Ja, så stängdes dörren till mosters äldreboende igen och det sista hon sa innan jag fick gå, var Questo e un castigo di Dio,  det vill säga Covid är Guds straff. Min moster är en ogift fröken, 95 år och en djupt troende katolik. Hon älskar att titta på Dr Phils tv-program och där föds hon hela tiden med ett övermått av mänskliga synder. Men på sin systerdotters ibland lätt syndiga liv har hon alltid sett med milda ögon, jag tillhör ju familjen, den står över. Precis som i den spanske serien Patria eller vilken maffiaserie som helst. Familjen kommer först.

IMG_1854

Moster förra julen då hade Gud inte slagit till än. Med mina barnbarn Enzo och India .

När jag träffar Marianne Brandt, känns det som familj. I 30 har vi jobbat ihop, först Vecko-Revyn, sen amelia, Tara och M-magasin. Marianne har formgivit dem alla. Nu är vi båda utanför det dagliga knoget och medan vi går Djurgården runt så minns vi hur kul vi haft och hur bra det gått. Det sägs ju att minnet mest kommer ihåg elände. Men inte våra minnen, det vi kommer ihåg är glädjen över att tidningarna blev älskade, sålda, omtalade, och alla de  fantastiska fotografer och journalister vi jobbade med. Det är knappt jag minns något dåligt från våra jobbår. Ganska skönt måste jag säga.

IMG_4529

Marianne och jag på vift.

1
6

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

– Jag vill åldras i skönhet som höstanemonen

/

Amelia Adamos krönika ur M-magasin nr 16/2020:

Är åldrandet en naturlig konsekvens av livets gång – eller är det en skadlig process som borde klassas som en sjukdom? Sara Öhrvall funderar kring framtiden i sin intressanta bok Ditt framtida jag.

Om det är så, så kräver åldrandet i sig en helhetsdiagnos, skriver hon. Och jakten på frisk livslängd har redan startat i olika forskningslaboratorier runt om i världen. Alla söker nycklarna till ungdomens källa, särskilt techindustrin, och enligt Bank of America beräknas marknaden fyrdubblas fram till år 2025. Den tror kanske inte på odödlighet men att mänskligheten lätt kan bli 125 år.

Vill du det, frågade jag min 43-åriga son?

– Morsan, jag dör nog långt innan av ny pandemi eller miljöförstöring, den som ni pigga äldre har ordnat till, sade han sakligt.

En annan bok, Supersenioren av Marcus Priftis, berättar mer realistisk om vad som är på gång och vad som påverkar vår livslängd, och att 100-åringarna bara blir fler och fler i västvärlden. Marcus Priftis talar om en tredje ålder som innebär att vi är många fler ickedementa 80-åringar som kommer att leva bra liv. Att vara 80 innebär inte självklart att vara skör och gammal idag, säger han och det låter bra och hoppfullt i mina öron (har sju år till 80).

Den som allra först myntade uttrycket ”Den tredje åldern” var psykoterapeuten Patricia Tudor-Sandahl som redan 1999 hade upptäckt att 50–70-åringarna var både yrkesverksamma och vid oväntat god hälsa. Då kom hennes bok Den tredje åldern. 2006 kom tidningen M-magasin och slog fast att en ny generations kvinnor var födda. Mappien, en Mogen Attraktiv Pionjär-person, kallade vi dem, de gick lite före med starka ben och med bibehållen livsnyfikenhet. Och med en helt annan livsstil än mappiens mammas. Idag 14 år senare märker jag hur rätt vi hade. Nu kommer de i flock.

Ungefär samtidigt upptäckte lyckoforskarna att 60-åringarna var de som psykiskt mådde bäst, vilket bland annat hade att göra med minskade krav. Barnen hade flyttat hemifrån, och den egna personligheten odlades i en ocean av ny tid. Obs! Detta är förstås generaliseringar och gäller inte för alla, men faktiskt för väldigt många.

Varken för Patricia eller för tidningen M var åldrandet förbundet med en långsam förmultningsprocess, utan faktiskt också blomning. För liksom höstanemonen slår vi ut i blom lite senare, men vi bryts inte när det börjar ösregna och blåsa hårt. Med en ny förmåga att gilla läget och inte sörja någon ungdom hittade vi ett bra sätt att blanda förskolehämtningar med hälsoresor.

Jag tillhör dem som tycker att 70 är det nya 50, men innebörden fick sig en smäll under pandemin. Professor Agnes Wold sade argt till mig, när jag protesterade mot att bli hopbuntad med min moster, 95, att mina lungor var 73 oavsett hur frisk min livsstil än var, och att det är den kronologiska åldern som avgör – inte den biologiska. Punkt, slut.

Finns det en marknad med människor som verkligen vill förlänga sina liv, så erbjuds det piller, eller varför inte inbyggda sensorer i kroppen? Ett annat sätt är att för 75 000 kronor pumpa in en ung människas blod i gamla ådror.

Men vill jag det? Knappast.

Jag vill åldras i skönhet precis som höstanemonen som av egen kraft står så ståndaktigt i rabatten. Men jag vinnlägger mig också om att gå mina 10 000 steg, att inte varje kväll ta min kvällswhisky, att väga mig och hålla koll på vikten som stadigt smyger sig uppåt, att träna mina muskler och min balans.

I min träning ingår att jag står på ett ben och tar på mig strumporna.

– Varför håller du på så där farmor, sade elvaåringen, varför sitter du inte ned?

Jag svarade henne: Att åldras är ingen barnlek.

Sannerligen, den tredje åldern blir också ett arbete, om än oavlönat. Men belöningen blir ett bättre liv. Sedan, när kroppen så småningom ändå multnar, vad blir kvar av betydelse? Hoppeligen inte bara minnet av en farmor på ett ben.

0
3

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

© Bonnier Magazines & Brands AB, 105 44 StockholmTelefon: 08-736 53 00
image/svg+xml