– Varför skulle livet vara rättvist?

Att komma till New York är som att dricka tio energidrycker under en begränsad tid. Först blir man upphetsad som en Duracellkanin av stadens höga hus, intensiva folkliv och starka ljud. När man sedan vilar sina trötta promenadfötter på ett kafé och ska betala sin cappuccino och sin croissant blir man inte lika lycklig, 10 dollar, det vill säga 100 svenska kronor. Och då var vi på ett alldeles vanligt ställe. På varenda måltid lade man på 20 procent moms och dessutom 20 procent dricks, annars överlever inte servicepersonalen, eftersom dricksen utgör större delen av deras lön. Och fastän vi visste att New York skulle bli dyrt lade pengarna en trist skugga över besöket.

Men vi betalade och njöt av den underbara staden med sitt spektakulära utbud. Smakar det så kostar det. Men jag hann inte mer än hem innan jag fick perspektiv på mitt ”lyxgnäll”. Vi var och såg Spelman på taket, musikalen som handlar om Tevje och utspelar sig i en fattig judisk by under tsartiden i Ryss-
land. Tevje småpratar med Gud och undrar över världens orättvisa.

– Om jag hade pengar, sjunger Dan Ekborg alldeles underbart och rörande. En fantastisk musikal med en livsbejakande musik och en dans som lyfter taket på Dansens hus i Stockholm.

I alla fall hade inte pengar hjälpt, för Tevje och de andra östeuropiska judarna utsätts för pogromer och jagas ut ur landet. Detta hände i slutet av 1800-
talet och när föreställningen är slut och ovationerna lagt sig kan jag inte låta bli att gråta över att världen 2019 inte lärt sig något. Tevjes Gud är inte rättvis, hur mycket han än ber, varken med att fördela pengar eller livsvillkor.

Besöker moster på Dalens sjukhus, hon har ramlat och fått en spricka i bäckenet. Hon har så ont, men är mest upptagen av att Gud övergett henne. För så här orättvist kan han väl inte behandla henne, hon som älskat honom så mycket. Ynklig ligger hon orörlig där i sängen och pratar om sitt öde, orättvisan som drabbat henne tystnar först när Lucio tröttnat och frågar, hur rättvist är det när en ung människa får cancer och dör? Du är ju faktiskt 94. Vi kramas och hon konstaterar att det i alla fall är orättvist. Så börjar hon om …

Hämtar min fina guldklänning hos ”min” syriske kemtvättare och skräddare, Salem. Han avslutar precis dagens Skypesamtal med sin mamma som lever i flyktingläger i Libanon. Hon får inte komma till Sverige, inte ens på besök. Vi pratar en stund om vad han gjort för att få hit mamma. Det har inte gått alls. Han har tårar i ögonen och säger, varför är livet så orättvist?

Hur många gånger har man sagt att livet är inte rättvist? Och varför skulle det vara det? Ändå är det så många som tror att någon, oftast någon ovan där, ska fördela livets gåvor rättvist.

Den romerska gudinnan Justitia, symbolen för rättvisa, lämnade jorden då hon tyckte att människosläktet alltmer försämrades. Hon kunde inte vara kvar.

Nej, rättvisa är något individen och landet måste kämpa för. Rättvisa är ingen rättighet, det vet de flesta och i synnerhet de som känner sig orättvist behandlade. Känslan av orättvisa är explosiv och det gäller för rättsinstanser och stater att se upp. Personligen skulle jag aldrig småprata med Gud om rättvisa, jag skulle göra något för att uppnå den rättvisa jag var ute efter. Men det är lätt att säga, för det handlar inte om flyktingpolitik (Salem) eller judeförföljelser (Tevje), utan om sådant som hamnar på ett mycket litet moln i fru Justitas oändlighet.

Idag handlar nästan allt om klimathotet och hur vi ska rädda världen.

Men kampen för minoriteters rättvisa måste alltid få lov att vara aktuell.

Kommentera inlägget

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

– Vi får se hur jag blir bedömd i kistan

Jag berättade för mina barnbarn om en gång när jag svimmade. Vet ni vad svimma är, frågar jag, och fyraåringen säger till mig: Svimma det är som att dö fast man vaknar, men när man dör vaknar man inte.

Så går vi igenom vilka i familjen som är döda. Döden är för dem bara ett tillstånd när någon inte finns. Det finns inget att sakna, inget att sörja. Att det är ledsamt att någon dör, har de mindre barnbarnen inte riktigt fattat.

– När dör du, farmor, för du är ju gammal? frågar sexåringen. Och då skyndar sig nioåringen att med sin unga vishet säga att man faktiskt kan dö fastän man inte är gammal.

Jag lovar att leva.

Mina somrar är tillfälle för relationsgnuggning eftersom då finns tid. Tid för alla i familjen att stanna upp. Jag har ju semester nästan jämt, men inte de andra. Det är då de lite mer filosofiska frågorna får plats bredvid vändtian, musikquizet och Ticket to Ride-spelet. Annars under året tycker jag vi i familjen mest pratar problemlösning, planering, schemaläggning och om och hur vi ska fira nästa födelsedag. Det vill säga målinriktat och konstruktivt, men knappast filosofiskt.

Men nu kan vi verkligen förlora oss i döden, rymden, kärleken och varför folk är dumma. Barn komplicerar inte till något och efter ett tag tröttnar de och lämnar ämnet utan att förstå magnituden av livets stora frågor och undrar i stället om de kan få glass.

Det är nyttigt att vara med barn under de här minsta åren, innan de blivit upplysta, tuktade och smarta och vet hur man ska svara och vara för att få poäng. Lite så kan jag tycka det är när jag träffar en del gamla. Deras filter har försvunnit och i stället är det omedelbar behovstillfredsställelse som styr tillvaron. Här väntar man inte hövligt på sin tur, här säger man vad man tycker och gör ingen konsekvensanalys. Och de blir också glada av glass.

Min moster, 94, påminner mig om hur putsen och fasaden rämnar och fram tittar bjälklagret, människans grundstomme. Det är faktiskt också ganska kul med den här oförblommerade rättframheten.

Jag har upptäckt att jag är på väg. Mot en större ärlighet. Jag har blivit mer noggrann med min tid, väljer bort sådant som inte intresserar mig och gör allt mindre det som omgivningen förväntar sig. Det finns en fin linje mellan otrevlig egoism och att leva lite mer i enlighet med sina önskningar. Det gäller att hitta den linjen. En del äldre är väldigt egoistiska och vill ha allt på sitt vis, och en sådan människa vill jag verkligen inte bli. Men jag vill lära mig konsten att kunna säga ett ordentligt nej tack utan att alltid tänka på att det kanske sårar. Jag vill ta tillbaka barnet i mig, skära bort lite av andras förväntningar och välja att uppfylla mina egna önskningar. Går det?

För det är som nioåringen sade, man kan dö fast man inte är gammal.

Inte för att jag tror att jag gör det imorgon, men jag upplever ändå att min tid har blivit alltmer dyrbar. Och den tiden vill jag inte slarva bort. Så nu går jag i en ny skola, konsten att åldras på ett trevligt sätt och ändå få lov att göra det jag vill göra.

Min mamma älskade ordet uppoffring … och blev olycklig och upptäckte för sent att hon gjorde det andra ville. Jag är inte som dem. Jag vansläktas.

Amelia, du är så okänslig, sade mamma när hon såg mina livsval.

Ja, vi får se hur jag blir bedömd när kistan är ett faktum. En egoist, eller en person som levde sina drömmar.

  1. Hej, Amelia !
    Alltid intressant att höra dina perspektiv, ibland tycker jag att om man ha förmånen att få åldras och njuta av livet, så börjar vi människor alltmer likna varandra. Själv skall jag om några veckor fira 45 års jubileum med
    mina kurskamrater i Uppsala, de av oss som är kvar. Det värsta är att jag inte förstår att det har gått 45 år – men vi kommer nog att ha rejält försämrats i att sjunga våra sånger som diktades under många hårda laboratorietimmar med diverse explosioner . Lev väl !
    Varma hälsningar Anita ( var med på Argentinaresan)

Kommentera inlägget

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

– Jag skäms inte över min dåliga disciplin

Det är födelsedagskalas. Mitt barnbarn fyller sex år. Redan nu har han så många leksaker att det kan fylla ett antal barnhem i Indien. Han behöver absolut inte ett mjukisdjur till, möjligen ett pussel, lego om han är ett fysiskt aktivt barn, men om det är ett skärmtidsbarn då får det bli ett
bocciaspel. Det viktiga är en present som innebär någon form av aktivitet. Den lille jubilaren har ingen aning om att idag är det rörelse som främjas, oavsett om det är hjärnan som ska motioneras eller kroppen. Förra året var det socker som skulle undvikas, i år är det rörelse som ska öka. Gör vi
fel så ska vi numera skämmas.

Men har vi inte lagt av att skämmas även i Sverige? Jag trodde det tills jag upplevde hur flygskammen satte sig som Greta i våra sinnen. Flyga, så skämmigt! Att sedan e-handla hur mycket som helst och skicka transporter härsan och tvärsan över hela världen har däremot inte skambelagts, men det är väl en tidsfråga. Det känns som om skämskudden tittar fram allt oftare. Kanske för att det är en effektiv metod, kanske för att vi lever i Sverige.

Skam lär vara på framväxt i Sverige. Nu hör jag på radion att det kan bero på att vi är så sekulära. Vårt samvete måste vi själva ta hand om, vi har ingen Gud att lägga det hos och få förlåtelse. Vi måste själva ta hand om förlåtelsen. Och då förstår jag att min katolska uppfostran hade det goda med sig att jag slapp skammen.

Ingen har väl undgått att höra hur många steg vi bör ta om dagen. Ingen har väl missat att barns fysiska rörelsetid har krympt. Ingen har undgått fetmaexplosion-informationen. Vi vet vad vi ska göra. Det är inget fel på informationen. Problemet är snarare undvikande av besvärliga påbud.

Jag kollar på den tjocka familjen på Gotlandsfärjan när de snaskar ogenerat nästan hela resan (3 timmar och 25 minuter). Jag är övertygad om att de är medvetna om varenda extra kalori de petar i sig. De har ingen fettskam.

På kvällen häller jag upp min lilla kvällswhisky enligt 5:2-dieten: Fem dagar whiskyfösare och två dagar utan. Jag vet att det borde vara tvärtom. Men jag väljer med berått mod att trotsa alkoholvetenskapen. Jag skäms inte över min dåliga disciplin.

Bredvid mig på sandstranden ligger två läderväskor, nej, två brunbrända människor utan parasoll. De vet att det finns solskyddsmedel, men nej, de tycker om att vara så där vackert (som de tycker) bruna och fortsätter sola utan att tänka att de kanske kommer att belasta sjukvården med sitt maligna melanom. De skäms inte.

Det råder alltså inte brist på kunskap eller insikt i vårt informationsöverflödssamhälle. Det är brist på vilja. Vi har helt enkelt inte lust att ändra våra vanor. Men nu har den gamla skammen dykt upp som ett vapen.

– Du borde skämmas, Amelia.

Jag hör min före detta svärmors röst när hon förfasade sig över mitt leverne vid ett tillfälle i mitt liv. Hon var från den generation som var uppvuxen med en uppförandekod och följde man inte den skulle man skämmas. Men det bet inte på mig. I mitt hem fanns vrede, explosion, bikt och sedan sken himlen igen. Motsatsen är den långsamma, gallsura skammen.

Vi har i vår demokrati haft 50 år av ego, fri vilja och oberoende, och utformat ett rättssamhälle utifrån individen. Skammen var då något vi ville bli av med. Den stod för intolerans, begränsning och ibland självmord.

Men nu är den tillbaka.

Se upp.

  1. Tack Amelia!

    Så bra skrivet, vi alla måste ju sträva efter att göra allas vår framtid till en bra plats att leva och bo på utan att behöva känna skam för våra göranden.

    Hälsningar
    Ingrid A

Kommentera inlägget

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..