– Jag ville bli som dem mamma tjänade

Ibland rubbas våra cirklar rejält. Det hände mig på vår M-resa till Israel och Palestina. Vi var i händelsernas centrum, som det heter, och vi kunde nästan fysiskt känna hur konflikten skar in i kroppen på oss. Allt började med Jesus födelse och död för mer än 2 000 år sedan och vem som har rätt till det heliga landet. 1948 bestämde FN att det hade Israel. Guds kärlek skulle förena judarna med palestinierna, som redan bodde där, men de hade en annan Gud. Och hur det har gått, det vet vi.

Vår turistbuss körde igenom en hög skiljemur in i Västbanken och Betlehem, orten dit de vise männen begav sig med sina gåvor efter Jesu födelse. Idag en instängd stad. Israeler får inte komma in och palestinierna får inte komma ut. Vi från M-magasin åkte mellan de världskända orterna och upplevde den komplicerade verkligheten, manifesterad av den Israelbyggda milslånga höga muren. Mitt i orkanens öga flockades de kristna pilgrimerna berörda av att vara på evangeliernas platser och knuffade sig längst fram. Vad brydde de sig om politiken. Vi var ju i Uppståndelsekyrkan, på helig mark!

Tel Aviv var något helt annat. Avspänt, liberalt, god mat, spännande arkitektur, vacker strand, kultur och roliga människor. Ligger bara någon timma från det religiösa och politiska kriscentrumet Jerusalem.

Tack M-magasin för denna händelserika resa som kommer att dröja sig kvar.

Nu till en annan resa, min. Från nunnor, invandrare i förort, till tidningsredaktör med vindsvåning och sommarhus i skärgården. Detta ska berättas i ett tv-program som sänds senare i år. Skälet till att jag berättar detta är att jag i samband med programmet blev tvungen att göra ett djupdyk i min barndom för att förstå min strävan uppåt och framåt. För att fatta varför mamma inte ville det, för henne räckte det att komma till Sverige. Hon började sitt yrkesliv med att städa och ta hand om någon annans hem, fortsatte med att städa någon annans fabrik och älskade att jobba, slänga käft och ha arbetskamrater. Men hennes liv var inte mitt. Jag ville snarare bli som dem mamma tjänade.

Barndomsåren med nunnorna var speciella, men där fanns ingen jämförelse med andra barn. Jag visste inte hur andra hade det. Det var först när jag kom till förorten som jag fick ett brutalt uppvaknande. Vi hade det sämre än andra. Jag tror att det var då mina ambitioner vaknade. Jag ville få det bättre.

Vid 17 år påbörjades min resa. Med maskinskrivnings-kunskaperna, mammakärleken och gladgenerna i bagaget gav jag mig iväg, mentalt långt från fabriken i Västberga men lokalt ganska nära. Jag skulle klara mig själv. Då och då landade jag hemma hos mamma med tvätt och brustet hjärta, men runt hörnet väntade alltid någon ny och något nytt. Gräset var faktiskt mycket grönare på den andra sidan.

Då var jag en del av ett Sverige med stark framtidstro, ett Sverige utan klimatångest och ordet globalisering fanns inte. Ett Sverige med möjligheter för oss som ville komma upp oss i tillvaron.

Det tog tid, faktiskt generationer, men vi ”spaggar” blev också svenskar om än med vitlöksrötter. Det är jag oerhört glad över. Nu hoppas jag att dagens invandrare får möjligheter att använda sig av sin drivkraft. För de vill ju också få det bättre.

Kommentera inlägget

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

– Jag har blivit allt jag inte skulle bli

Nu har jag skrivit på en Framtidsfullmakt, ett papper som handlar om vem som ska ta hand om min ekonomi och min rätt när jag blir riktigt snurrig i bollen. Den lagen kom i juli 2017 och innebär att jag nu kan välja vem som ska fatta de juridiska och medicinska besluten om mig. Samtidigt som jag påminns om min död gör jag helt nya saker.

En ny sak är att jag blivit en poddare. Jag medverkar varje vecka i EFN:s (Handelsbanken) privat-ekonomiska podcast Fattig eller rik, som finns där poddar finns, som man brukar säga. Där kan du lyssna på mig och en ung man från Kurdistan, Ara Mustafa, som är min absoluta motsats när det kommer till pengar. Han kommer att vid unga år bli ekonomiskt oberoende, han är en riktig börsnörd. Jag konkurrerar inte med M-magasins ekonomistjärna Birgitta Piper, utan fungerar mer som en frågeställare än någon som kan ge penningråd.

Det andra nya är vandringsboken Vandra och njut som jag skrivit ihop med Lotta Byqvist (säljs i M-magasins webbshop) och som har gjort att vi blivit inbjudna till Top of Arjeplog, en vandringsaktivitet i Arjeplogs kommun. Extra roligt för mig som aldrig fjällvandrat. Nu ska det äntligen bli av. Och tänk om jag dessutom får uppleva lite midnattssol!

Det tredje nya är att jag blivit en inspiratör och med i ett nätverk Yvonn.seJag ska säljas som en influencer, känns kul vid mina år. Bianca Ingrosso, here I come!

Ja, det ska vara gött att leva, som Galenskaparna sade, och för mig handlar det om glädjen i att vara tagen i anspråk.

Det götta i att leva är också att få så mycket tid för bokläsning, spabesök, filmeftermiddagar och nya kontakter samtidigt som jag fördjupar min närmaste tillhörighet. Så här kommer en liten lista på sådant jag läst och sett nyligen och som jag vill rekommendera:

Filmerna Kapernaum (smärtsamt makalös), Green book (historielektion och feelgood).

Böckerna När himlen faller ner (vilken känsla), Körsbärslandet (vilken penna), Haggan (vilket raseri!)

Showerna Jonas Gardell (ett geni) och Så som i himmelen (lyckopiller).

Pjäsen Min fantastiska väninna (som en Fellini-film).

På Netflix: The Kominsky Method (rolig, rolig, rolig).

SVT: Saknad, aldrig glömd (mänsklig och spännande).

Nu till något helt annat. En gång i tiden sade jag till mig själv hur jag inte skulle bli. Jag skulle inte bli en sådan som sade att det var bättre förr. Jag skulle inte bli en sådan som fnyste åt unga. Jag skulle inte bli en sådan som förfasade sig. Och jag har blivit allt.

Somligt var bättre förr, faktiskt. Som vädret. Som tystnaden. Som olåsta dörrar. Jag fnyser åt vissa unga. Vad vet ni, egentligen, snorvalpar! tänker jag när jag hör deras tvärsäkerhet om hur det är i Sverige, för det vet de via nätet. Jag förfasar mig. Blir rädd för dem med många tatueringar, särskilt de som sprider sig hela vägen upp till fontanellen.

Och helt följdriktigt, varför ska jag tycka som en 25-åring eller ens en 45-åring. Mina yngre vänner säger att det inte alls är åldern som gjort mig bitchig. Det är ren och skär konservatism, säger de. Oavsett om jag förborgerligats eller om bitchigheten är en naturlig del av att åldras har jag fått en större förståelse för bestämda damer, sådana som man som ung tyckte var gräsliga.

Times change.

Kommentera inlägget

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Fleeceklädd och frispråkig i Jokkmokk

Jag var på Jokkmokks marknad. Det har stått på mitt livs önskelista av upplevelser och nu närmar jag mig avprickningsåldern. Det var kallt, väldigt kallt, men det ingår i upplevelsen, en nästan smärtsam kyla. Men eftersom vi bodde hos Kalix-Annika så visste hon hur vi skulle klä oss och langade fram det ena värmande efter det andra.

Vi blev rustade. Dessutom drack vi varm choklad med rom i, så gott och värmande att få innanför fleecen. Samerna, däremot, närmast verkade avklädda när de kom i sina vackra folkdräkter. Har de ärvt någon frysgen, tänkte jag när jag såg dem gå förbi. Människor och djur som lever i kyla producerar mer brunt fett som aktiveras vid kyla och hjälper till att hålla kroppsvärmen, och kan vara en förklaring, enligt en del forskare.

En del norrbottningar tycker mest att vi är bortskämda storstadsmänniskor. Storstadsmänniskans gnälltröskel är låg, har jag fått lära mig och ännu lägre blir den i de yngre generationerna om man får tro psykiatern David Eberhard som jag intervjuar i detta nummer (M nr 5).
Han är uppriktigt orolig för den nya unga ”snowflakegenerationen”, lättkränkt och utan träning i motgång.

Tillbaka till Sapmi (sameland från Nordkalotten till Kolahalvön i Ryssland) som börjar bli alltmer trendigt med hundslädar, renrace och glödkaka. Inte så konstigt, då allt som blir sällsynt får en extra dragningskraft i upplevelsesamhället. På Grand travel awards, resebranschens stora gala, vann företaget Sapmi nature nyligen ekoturistpriset. En fingervisning om att intresset för Sapmi ökar. På Jokkmokks marknad, som funnits i över 400 år, var inslaget påbyltade utländska turister betydande. Men svenskarna har i regel åkt söderut till varm exotism i stället för upp till de här kylslagna vidderna. Avståndet mellan Malmö och Jokkmokk är 1 630 kilometer, körtiden är 17 timmar och 27 minuter enligt min avståndstabell. Till Nice är det nästan lika långt, bara två timmars längre bilresa.

– Det vänder, sade en herre till mig, knuten till den lokala turismen, vi samer blir bara mer och mer exotiska och när stockholmarna sett tillräckligt av Thailand kommer de hit och förvånas över alla goda sätt vi serverar ren på.
Kände mig lite träffad, för jag kom med mina norrländska matfördomar och fick lära om. Så mycket god mat som jag åt denna weekend har jag inte fått på länge. Men så är det med fördomar, för att bli av med dem måste man komma nära.

Apropå fördomar så fick jag mig en känga för att jag så aningslöst fotograferat mig med en festklädd same. Personerna som klagade tyckte att jag inte hade respekt för deras historia av förtryck, utan såg dem som ett exotiskt inslag. Jag har sett den fantastiska filmen Sameblod och känner väl till vad som hänt samerna i generationer. Det hindrar mig inte att åka dit och tycka att det är en fin turistupplevelse och vill gärna ta en bild. Det innebär inte bristande respekt för en minoritet.

Idag får man passa sig. Ett förfluget ord, ett glatt fotograferande, tanklöshet och vips får man sig en snyting av alla ”vet-rättarna”. Ett samhälle där varje ord ska vägas på guldvåg blir ett fegt samhälle. Ett samhälle fullt av pudlar blir rätt ensidigt. (Att pudla är ett uttryck för att i media ta tillbaka det man sagt, men framför allt be om ursäkt.)

Jag säger som den franska skådespelaren Catherine Deneuve: ”Frispråkighet ligger i mitt dna.” I dag är det en egenskap som kräver elefanthud. Och då har vi inte ens talat om hur jag tog mig till Jokkmokk.

Kommentera inlägget

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..