– Jag lever med en icke-läsande människa

Jag och 15-åringen bråkar om mobilen. Jag vill att han lägger den i min hemmagjorda mobillåda. Motvilligt går han med på att förpassa den beroendeframkallande lilla prylen och ge mig viss uppmärksamhet. Nästa steg är att jag vill att han i lugn och ro ska lägga sig på min röda sammetssoffa och LÄSA. I den andra soffan ska jag ligga och lyssna på nån av mina ljudböcker och friden ska sänka sig över oss. Sedan ska vi prata om vad vi läst/lyssnat på.

Kommer vi dit? Ja, i tio minuter, sedan går det inte längre. Mobilen åker fram och jag surar.

Som liten älskade han högläsning, sedan började han läsa själv och när han kom i slukaråldern var det stört omöjligt att få honom att släcka lampan på kvällen. Han ville läsa klart.

Det beteendet är historia. I stället flimrar Youtube förbi med konstiga filmade skämt och annat jag inte förstår mig på. Allt finns i mobilen som han älskar. Det är hans nya värld. Tack och lov att han också dömer i knattefotboll och tränar. Men läser gör han inte, mer än läxor. Och hans farmor sörjer och försöker måla upp hur fantastiskt det är med att läsa.

– Jamen farmor, du tittar ju sjukt mycket på tv. 

Hjälp, han har rätt. Jag är också beroende. Serien The Crown hetstittade jag på och kunde inte sluta (ungefär som 15-åringen och hans Youtube). De norska svinpälsarna i serien Exit, framkallade samma överdrivna tillstånd, Succession, vilken vidrig familj, men omöjlig att sluta titta på och ikväll ska jag slå till med tre timmar av The Irishman.

Vem är jag att döma 15-åringen, tänker jag först, men jag är 72 år och parallellt med mitt tv-serieberoende läser och lyssnar jag, är med i bokcirkel och har Glitterär salong på Södra teatern där boken är i centrum. Jag har inte övergivit boken på långa vägar, men den har fått en rejäl rival i dessa välgjorda tv-serier. Så visst har jag rätt att kritisera honom.

För några månader sedan hade DN rubriken: Nu lämnar männen litteraturen. Fler kvinnor än män blir författare står det, närmare bestämt 72 procent! På skrivarskolorna är det så tätt med damer att män nästan kvoteras in. Min kunskap är att böcker som Ved, Sapiens, Ålevangeliet och historiska böcker som 1793, eller Jan Guillous serie om Sverige, lockar män. Män läser oftast män, och vi kvinnor väljer oftast kvinnliga författare, och gärna ett innehåll med relationer.

Deckare då? Ja, manliga författare med sina trötta kriminalkommissarier i huvudrollerna var länge normen. Men inte idag. Med Liza Marklund i spetsen övertog kvinnorna deckargenren och nu är det dags för en ny trend i bokvärlden, romance, störst just nu i USA, och de manliga författarna av dessa böcker om kärlek med lyckligt slut finns knappt. I Sverige heter romancedrottningen Simona Ahrnstedt och hon vrålsäljer och har fått en mängd kvinnor att vilja uppnå samma framgång. I ljudboks-världen ligger Sagan om isfolket i topp. Margit Sandemos gamla serie med kärlek i grottor och på fällar är på topp igen. Romance – är det för att vi längtar bort från lik, våld och seriemördare, som deckare och thrillers baseras på?

Åsa Beckman, krönikör på Dagens Nyheter, fasar för en framtid där män inte läser och då heller inte kommer att förstå vad är att vara människa.

Jag lever med en icke-läsande person. Han läser recept. I början av vårt liv, som nu varat i tio år, tänkte jag att det här går inte, jag kan inte leva med en icke-läsande människa. Men det kunde jag. Bra dessutom. Tillsammans tittar vi på tv-serier och pratar om det vi sett, om vi inte har somnat.

Kommentera inlägget

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..

– Modig, jag? Jag som är så rädd för mörkret

Hoppsan, ett nytt år har smugit sig på. Igen. Tänk, vad fort tiden går när man har roligt, sade jag förr. Idag säger jag, tänk, vad fort tiden går när man är äldre. Den svindlar i väg och det är bara dagboken som vet vad som hänt. Närminnet bleknar och behöver kryckor i form av anteckningar och fotografier. Går igenom alla bilder från året som samlats i mobilen, för att minnas och förundras över hur mycket jag fått vara med om. Känner tacksamhet men också en känsla av bedrägeri. Var det så där kul, så skönt, så vackert som på bilderna? Det fanns få foton på årets ledsenhet, besvikelse och smärta.

Det är meningen, tror jag, att foton ska fladdra förbi som ett evigt pärlband av glädjestunder. För översvämningar, bränder, orkaner, skjutningar, sjukdomar som vi ideligen blir uppmärksammade på, behöver vi inte spara. Vi vet. Det är motkraften glädje vi behöver bli påminda om.

Och vi behöver berättelser om mod.

Bläddrar i boken 100 svenska hjältinnor, en utmärkt kunskapsbok att läsa, gärna med barn 8–13 år, och upptäcker att nästan alla (jag är faktiskt också med) som är med anses som modiga. Men egentligen är det en efterkonstruktion. För det är ju efteråt, när resultatet finns, som vi betraktas som modiga för att vi stuckit ut och skapat något nytt. Men de allra flesta i boken tänker inte, ”nu ska jag utmana och vara modig”. De drivs av en förändringslust, en idé eller måste av nöd hitta på något. Amalia Eriksson som uppfann de randiga Gränna-polkagrisarna var ensam med bebis och utan försörjning. Nöden är uppfinningarnas moder, som det heter, och polkagrisen var uppfunnen. Men vad drev kanalsimmerskan Sally Bauer som simmade över Ålands hav och Engelska kanalen i 15 timmar, delvis i mörker och med farliga tidvattenströmmar?

Modigt eller knäppt?

– Du är modig, du, säger några vänliga kvinnor på M-resan till Australien.

– Va, säger jag, modig? Jag som är så rädd för mörker, för smärta, för att gripa in när några bråkar, eller utsätta mig för näthat genom att stå upp för vad jag tycker. Då kan jag likt gammelgäddan ligga i vassen och feg-ruva.

Känner att jag vill gå till ordboken för att veta hur mod definieras.

Mod heter på latin fortitudo och är en kardinaldygd (det finns fyra sådana enligt katolicismen, de tre andra är förstånd, rättvisa, måttfullhet).

Wikipedias definition på mod är att man trots motstånd handlar i överensstämmelse med det man vill och tycker är viktigt. Mod är att vara rädd men att övervinna rädslan för att kunna genomföra det man önskar. Och då stärks också självkänslan.

Jag tror inte jag var modig när M-magasin kom till 2006. Jag var 50-plus, hade ingen tidning som passade mig och det var säkert fler kvinnor som upplevde detsamma. Det enda modiga med det var väl att det var en affärsrisk, ett antal av Bonniers miljoner kunde gå i putten. Nu blev det tvärtom.

Däremot, 1984 när nya Aftonbladet Söndag skulle göras, och jag fick lova inför LO:s styrelse (Aftonbladet ägdes då av LO-förbunden) att det var rätt investerade pengar, då var jag livrädd. Det kunde gå åt vilket håll som helst. Det var mitt första egna tidningsmakeri. Jag var oerfaren, men dålig på att föreställa mig ett katastrofscenario. Om jag bara lägger manken till går det nog bra, tänkte jag entusiastiskt. Då påbörjades mina orosnätter som sedan dess följt mig, trots piller, serotoninkapslar och avstressningsband. Men samtidigt fick jag smaka framgångens sötma. Jag kunde! Det blev precis som Wikipedia säger att mod ökar självkänslan när rädslan övervinns.

PS. Har i stället fått nya rädslor och ängslan, men det ingår tydligen i att bli äldre.
Gott, nytt, modigt år, kära läsare!

Kommentera inlägget

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..

– Lycka när äldreboendet åkte på solresa

Nu är hjärnan trend. Vi matas varje dag om vad hjärnan vill ha: motion, rörelse, rätt mat, mer sömn och minskad skärmtid. Förra året var det tarmarna som var i centrum. Idag är det läkaren och folkbildaren Anders Hansen och hans tv-program om hjärnan som lyft hjärnkunskap högst upp på kroppstopplistan.

Jag lär mig varför sorg och olycka etsar sig fast hårdare i hjärnbarken än glädje och lycka. Vardagen som tutar på med lite lagom glädje får knappast plats i hjärnan, men mardrömmar och otrevliga händelser går rakt in i minnesarkivet.

Vi måste hjälpa till och jobba aktivare för att sprida allt bra som också händer nu när man vet varför katastrofer, elände, smärta får allt större plats i all kommunikation därför att människans hjärna reagerar häftigare på det otrevliga än det trevliga. Enkelt uttryckt.

Här på min sida i M ska ni nu få läsa om ett litet lyckopiller.

I Harplinge utanför Halmstad finns ett äldreboende där kunderna är demenssjuka och/eller somatiskt sjuka. Där har man en konceptansvarig, Heidi Nilsson, som sökte pengar till ett projekt från en statlig plånbok som är till för att sätta guldkant på äldres vardag. Med dessa slantar reste den lilla gruppen till Rhodos på sol och bad.

– Men hur gick det till, frågade jag Heidi.  Vad som helst kan väl hända de boende på natten?

– Nej, vi i personalen bodde i samma rum. Varje kund hade en personal hos sig. Det blev oerhört lyckat. Vi var sju personal, sju boende mellan 80 och 90 år och en sjuksköterska.

Ett experiment som föll fantastiskt väl ut. Men där de boende som följde med på resan också fick bidra med privata pengar. Ungefär som det skulle ha varit i verkliga livet, om de hade velat åka på semester. Genom personalens lust och oräddhet blev det också möjligt på ett äldreboende. Strålande.

Var också på Ersta diakoni och fick ta del av vård- och omsorgshem där jag skulle vilja bo, med både katt, hund, blommor. Men där Ersta har lagt till pengar från insamlade medel.

Hela äldrevården baseras på våra skattepengar. Men om de inte räcker? Får jag då lov att skänka pengar till ett boende där min mamma bor? Får jag lov att skicka dit någon som tar hand om henne vid sidan om det boendet idag klarar av? Ska de gamla som har råd, eller om deras barn tar ur egen plånbok, betala lite mer? Sådana här frågor väcker ramaskri. Då blir det orättvist, säger man. (Precis som livet självt är, innan vi åker in på boende.)

En sak vet vi säkert och det är att pengar kommer att saknas när vi, den stora fyrtiotalistgenerationen, hamnar på hem – om vi gör det, förresten. Läser man en utredning om hur vi ska få det på äldre dar, finns där också ett resonemang om ”nära vård”, vilket innebär att våra hem kommer att förvandlas till robotiserade och tekniskt utvecklade ensamboenden. Men kära ni som bestämmer, social kontakt är också läkande. Varning för tekniska lösningar som ser bra ut ekonomiskt men som gör ensamheten ännu ensammare.

Ett annat lyckopiller var M-magasins resa i oktober till Italien där jag lockat med njutvandring. Det blev tuffare än vad jag föreställt mig, men lyckan som vi kände när vi äntligen kom upp tillsammans efter strapatsen var också något extra. Eftersom hjärnan gillar prövningar var det också sett ur den synvinkeln bra att vi klarade det. Och jisses, vilken tåga det är i er M-resenärer. Era hjärnor tackar er också, precis som jag och guiderna.

  1. I VÄSTERVIK har man i flera år åkt till Grekland! Verkligen uppskattat!

Kommentera inlägget

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..