Ge oss en snällhetsminister i år!

Tänk om 2019 kunde bli snällhetens år. Åh, vad jag skulle vilja uppgradera snällhet, eller snarare omtänksamhet, som puttats långt bort bland egenskaper som utvecklar människan. Snäll anses lika med lite dum. Lite pantad, lättlurad, mesig. Ingen sexig egenskap.

Nej, man ska vara fokuserad, stark, orubblig, gränsdragande och en gång om året, runt jul, släpper vi fram lite empati. Tar från våra plånböcker och ger till dem som har mindre och känner oss snälla (inte alla, förstås, kära läsare).

Jag vill uppgradera snällheten. Men hur snälla blir barn idag när våldslekar utanför skolgården är högsta modet? När hånskratten från ”pranks” (blåsningar) överröstar allt som är vänligt? Har de några snälla fyrar, några varma ledstjärnor som lär dem att snällhet betyder viss uppoffring för att någon annan ska känna sig lite bättre? Och att det faktiskt är givande att vara snäll, hygglig eller bussig, egenskaper som var mer frekventa före selfie-tiden.

Vart tog superhjälteidealen vägen? Superhjältarna är ju både snälla och goda? Ja, de är gångbara i småbarnsåldern, sedan byts de ut till monster och skräck.

Var finns ungdomarnas Bamse?

Förra året vid den här tiden (i januari 2018) kom poeten Bob Hanssons bok Manual för ett snällare liv. Han satt i TV4:s Nyhetsmorgons soffa och trodde att nu skulle det bli ändring. Han berättade också att forskning visar att den kollektiva intelligensen höjs om du är snäll, arbetsplatser presterar bättre om teamen är ”snälla”, utfrysningen blir mindre och utbrändheten sjunker.

Varför ska det då vara så svårt att vara snäll? Kanske för att det är en egenskap som måste läras in på ett annat sätt, till skillnad mot tuffheten som dagligen och stundligen odlas i ett hårt samhälle med oavbruten konkurrens. Kanske för att vara snäll inte anses framgångsrikt (det vill säga, i pengar) och du får aldrig sitta i någon podd och berätta om dina snällhetssegrar.

Då hör jag i radion Steven Pinker som förtröstansfullt säger att världen faktiskt blivit bättre. Steven Pinker är en amerikansk psykologiprofessor och tror på att framgångsfaktorer även idag är förnuft och vetenskap. Han tror att vi har stor kapacitet att förändra vår mänskliga natur. Och att vi därför också kommer att klara det stora hotet mot vår planet. (Hoppas.)

Underbare Hans Rosling kallade sig själv för en possibilist (en som tror på möjligheter) och han var snäll! Och oerhört framgångsrik! Och ingen kan säga att karln var mesig eller lättlurad. Tyvärr lever inte denna mänskliga fyr längre. Idag har hans bok Factfulness sålt över hela världen i en miljon exemplar. Hoppfullt.

Ja, det var tankar en söndagsmorgon när mörket bäddar in Dalaröhuset. Utanför står mina små vaktande tanter i betong och påminner mig om alla snälla och förnuftiga mormödrar och farmödrar. Kanske är snällhet en egenskap som odlas senare i livet. När man konkurrerat klart.

KD vill ha en ensamhetsminister.
Ge oss en snällhetsminister i stället. Ensamhet och brist på snällhet hänger ihop.

Kommentera inlägget

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Här är mina nyårslöften – trots allt

Nyårslöften, hur har vi med dem? Nej, dem har vi slutat med, brukar det låta. Men jag skulle vilja slå ett slag för förarbetet. Med det menar jag ett slags tankefacit om året som gick. Hur var året, vad var bra och dåligt, lyckades jag med en del jag förutsatt mig att ändra på? Löste jag en del hack i relationsmaskineriet runt omkring mig? Har jag gjort upp med gamla surdegar? Uppfyllde jag någon dröm, uppfyllde jag någon annans dröm?

I grävandet om vad som hände under året kom jag fram till att jag trots allt vill ge mig själv nyårslöften. Men löften som inte har att göra med att jag ska bli en godare eller bättre människa (för de brukar sällan hålla). Däremot vill jag bli en bättre organiserad människa. Så här kommer några förslag till er kära läsare att bli inspirerad av eller kasta i livets papperskorg av onödiga råd.

Om man ska komma ihåg sitt år, är det bra med fotografier. Började bläddra i mobiltelefonen och blev alldeles lycklig av att se allt jag hunnit med. Hoppsan vilket år 2018 blev! Och så mycket som fallit i glömska, allt från katten Carusos fångade mus som han lade i matskålen, till tjocksandalerna som köptes för att bädda in en öm hälsporre.

Några av årets stora privata händelser däremot har ristat märken i hjärnbarken: Glaciären Petito Morenos kalvande, stor naturupplevelse i Patagonien, barnbarnet Enzos kritvita ansikte, med hopsydd tunga och huvudet fullt av slangar på Karolinska sjukhuset, Vandra och njut-boken kommer ut i bokhandeln (går att köpa här) och resan till Berlin med svärdöttrarna.

Nyårslöfte 1: Fotoalbum för att inte glömma alla mina minnesvärda upplevelser.

Upptäckte att garderoberna var knökfulla, tyckte det var lite tidigt att döstäda, men såg högen av felköp som hängde där på rad och gav mig dåligt samvete. Byxorna som jag trodde jag skulle banta ner mig i. Klänningen som inte är jag, och som dessutom kostade en förmögenhet. Tröjan som är för tunn och avslöjar ryggvalkarna, trots fina M-linnet från Swegmarks. Orangea blusen som gör att jag ser sjösjuk ut. Kavajer som inte (på länge) går att knäppa i midjan. Fyra par skor som framkallar nervskador i fötterna. Handväskor jag aldrig hittar något i.

Nyårslöfte 2: Sluta impulshandla. Och devisen, en sak in en sak ut, ska bli verklighet.

”Hej, välkommen till Segeltorps kulturförening”, står det i mejlet. Men jag är ju i en annan världsdel? Hjälp, glömt och pinsamhetens rodnad träffar mig som en smäll och jag skyndar mig att skriva och be om ursäkt. Nästa minneschock är fel flygbiljett till Göteborg. Det skulle vara den 22/11 och på biljetten står den 21/11. Hjälp, den är ej ombokningsbar och blir en helt onödig kostnad. ”Hallå, var är du?” En väninna ringer och är på ett ställe som vi bestämt att ses på, men som jag glömt skriva in. Men jag är barnvakt säger jag, ursäktande. Hjälper inte.

Nyårslöfte 3: Två agendor, en hemma och en i väskan. Alltid skriva in, alltid dubbelchecka, skriva in portkoder och vad jag bjöd på middagen (serverade samma sak två gånger).

Var på kvinnliga entreprenörers dag (WED) och pratade om mina yrkeserfarenheter och såg hur de unga kvinnorna sög åt sig och tindrade när jag berättade om vad de hade att se fram emot. Om 60-årslyckan, om 70-års-gerotranscendens och hur underbart livet kan bli efter 59. Det var exakt vad 35-pluskvinnorna behövde höra där de springer gatlopp mellan familj och yrkesambitioner (gerotranscendens är ett livsförhöjande tillstånd som uppstår när man blir äldre och förstår att livet är ändligt).

Nyårslöfte 4: Att inte glömma att i prat från scen peppa yngre att förstå att livet som äldre faktiskt kan bli Så mycket bättre!

Kommentera inlägget

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Nu får julen en chans igen

Egentligen har vi kvinnor en helt underbar kropp. En vacker och fiffig skapelse som kan föda barn. Ändå är vi så missnöjda. Och om vi inte är missnöjda så får andra oss att kritiskt betrakta vår lekamen och falla in i gnällkören. Nu senast har program i tv dessutom problematiserat vårt klimakterium, och Mia Skäringer har problematiserat allt som har med en kvinnas utseende att göra. Visserligen med humor, men allt handlar om att vi är slavar och piskas av skönhetsindustrin, modevärlden, kvinnotidningar eller internet, med ideal som är hopplösa att uppnå.

Men på mig fungerar det faktiskt tvärtom. Det har med det verkliga hotet mot kvinnokroppen att göra, den som ska gömmas och kläs bort i delar av arabvärlden, den som skärs bort av könsstympare, den som våldtas och misshandlas. Då blir valk- och hormon-gnäll i tv ingenting. Ja, jag vet att det är lätt att säga för mig som varken har matångest, utseende-depression eller övervikt och dessutom är 71 och inte behöver dejta och utsätta mig för dömande blickar.

Men nu vänder vi blad, som kungen sade, och i stället ska jag prisa Sverige och vår tillgängliga natur. Nyss var sambon och jag ute i en slinga vid Gålö havsbad och det var bedövande vackert. Innan dess hade vi besökt Vermont, en stat i USA som är New York- och Bostonbornas Åre. Mycket skog, men du tillåts bara vandra på anvisad plats. För annars kan du hamna på privat mark och då blir det trespassing (intrång). Återigen händer det mig att jag uppskattar det jag har först när jag ser hur andra har det. Tack, alla kommuner, turistföreningar, naturorganisationer, skärgårdsstiftelser och andra som underlättar för oss i Sverige att ta för oss av naturen utan att någon med en gevärspipa hotar för att vi gått lite fel.

Och nu stundar julen med mossa, gran, tallris som vi tar in i våra hem och på dörren hänger vi lingonkransar och röda äpplen. Undrar om det finns något land som liksom Sverige naturpyntar så mycket till jul? Tre miljoner julgranar köps, lägg till också de som stjäls och dem som har egna granar.

Jag minns när mamma och jag köpte vår första julgran. Då var jag tolv år. Jularna innan hade vi en pytteliten plastgran, för Oscar, mammas man, var helt emot att ta in ett levande träd. Men jag bönade och bad och Oscar gav med sig. Jag ville återkalla mina jular innan mamma och Oscar var gifta, då mamma var hembiträde och vi bodde i hem med äkta julgran. Det fanns inget som förebådade det underbara med jul som att få vara med och välja gran och tillsammans bära hem den med tjocka vantar.

Blev sedan julen bättre hemma hos oss med levande gran? Ja, faktiskt, i alla fall ökade julstämningen och allra bäst var dan före dopparedan då mamma och jag satte levande ljus i granen, hängde några röda kulor och ringlande glitter. Oscar satt mest och muttrade och tittade på Bröderna Cartwright på tv. Varken han eller mamma förstod sig på jultraditioner. Som föräldralös och fattig var julen för mamma mest kyrkobesök och mat. Varken gran eller tomte fanns, och paket fick man den 6 januari för då kom la befana på besök.

Så fort jag fick egna barn började jag själv bygga jultraditioner med pepparkaksbak (misslyckat), julevangelium (ingen lyssnade) och tomtegröt utomhus (vi såg aldrig några smånissar), men det blev bättre. Sedan vips när traditionerna började sitta, var barnen vuxna och utomlands med ostron eller pulversnö. Nu när barnen fått barn får julen en chans igen. Välkommen kära jul. Numera är du alltid efterlängtad.

Kommentera inlägget

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..