ANNONS
image/svg+xml

Bränneri-överraskning & boksignering

/

Plötsligt så händer det…

På en given plats blir jag hämtad av Agneta L och Kerstin B för överraskning. Anledning, ja, det vet jag inte ens idag. Men jag vet att fler – just i dessa Coronatider – borde bli utsatta för en sådan vänskaplig överraskning.
Färden gick till Norrtelje Brenneri utanför Norrtälje, där Kristina Annerfält Jansson väntade på oss. För ungefär 20 år sedan gjorde hon ett lappkast i livet, slutade sitt jobb och bestämde att hon skulle fortsätta verksamheten på gården som ägts av hennes familj i fem generationer. Men nu skulle det bli äpplen och ett bränneri baserat på just äpplen. Och hon blev “brännerska” eller vad det kan heta.
Äpplena hängde vinröda och tunga som förstorade vinklasar på de korta träden. Plocka först, sa väninnorna och sen blir det brännerikunskap och vi rundar av med ginprovning. Tre kvinnor rattar verksamheten, däri ingår allt från restaurang, framtagning av spritsmaker och etikettmaskin. Ett litet välskött bränneri som klarade sig under de värsta Corona-månaderna tack vare att de omedelbart började göra handsprit.
Tre timmar senare lämnade vi gården och vi kände alla tre att vi kommer tillbaka! En sådan rolig eftermiddag, och det första jag sa till sambon när jag kom hem var snälla beställ deras gin (med smak av rönnbär) på systemet. (Dessutom så snygga flaskor.)
IMG-4392
IMG-4384

Kristina och hennes exklusiva whisky, bara 1200 flaskor.

IMG-4387
Förra veckan stod jag utanför Cafe dello sport ( Stockholm ) och sålde och signerade Kvinnoarvet, min bok. Kändes först lite obekvämt men sen blev jag varm i västen och svingade pennan och kände tacksamhet över de som tagit vägen förbi för min skull. Tack. Fick faktiskt 30 böcker sålda. Inte precis Camilla Läckberg-upplagor, men kul ändå. Den 28,29, 30 oktober blir det bokturné med bland andra Jan Guillou, då besöker vi bokhandlare i Kalmar, Vimmerby och Västervik. Sådant som Coronan tidigare har hindrat, men nu öppnats upp igen, och tack för det.
IMG-4355

Bad sonen komma och vara statist ifall ingen annan kom.

IMG-4353

Lena, granne från Heleneborgsgatan köpte två!

Nu har  vi 70-plussare också blivit ansvarsfulla medborgare, det har FHM bestämt och tog bort den extra karantän vi ålagts. Vi behöver inte längre särskiljas från resten av svenskarna. Men jag känner ett antal försiktiga personer som tycker att det är väl ingen skillnad så länge smittan ligger kvar. Själv tyckte jag ändå att det var en glädjens dag. Hälsade på moster inomhus på rummet på omsorgsboendet. Tänkte på flera av hennes våningskompisar som är dementa och om de blir smittade (vilken ännu ingen blivit) ska stängas in och isoleras på rummet. Stackarna – hur ska man få dem att förstå varför de inte får lämna sina rum?
IMG-4204

Desinficerad med visir och klar för besök hos 95-åriga Liliana.

Att vandra har blivit ett vardagsinslag för mig, eftersom jag jobbar så mycket mindre. Den här gången en etapp på Sörmlandsleden som egentligen är 100 mil lång. Vi gick en av dessa mil och i magen hade vi en helt underbar bulle från ett bageri i Gnesta.
IMG-4367

Susanne kontemplerar vid en av alla de sjöar Sörmland bjuder på.

Kan du inte visa dina naglar i din blogg frågar Aleksandra, manikyristen jag inte kan vara utan. Nu har jag grönt, till jul blir det tomterött, och i januari är det kanske isblått som gäller. I tio år har jag varit med naglar. Det har blivit ett behov. Tidigare, före Aleksandra, gömde jag händerna. Jag var en nagelbitare. Det gick över efter 60. Det finns fördelar med att bli äldre.
IMG-4358

Grönt och blankt, och hon Aleksandra heter Nygren i efternamn och finns på Serenity i Stockholm.

0
1

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

Vänskapsband, sorgeband och dopp i elva grader

/

Somliga vågar bjuda på middag vilket uppskattas  I Sverige har vi inte sexpersonersregeln på middagar utan vi kan vara fler. Hos Nicke och Pär i Hammarby Sjöstad var vi sju stycken. Några  i gruppen märkte av Covid19 alltifrån inga frilansjobb till rejäla neddragningar. Och vad händer då? Jo, kreativiteten frodas och värdparet hade nya fantastiska planer, sådant som oftast händer när man tvingas tänka om. Jag kan inte säga exakt vad det var, det får de göra själva. Det intressanta är att nöd som idéspruta inte är tillräckligt uppmärksammad. En gång i tiden startade jag tidningen amelia (1995) då alternativet var att ta över en tidning jag hade svårt för. Jisses så kreativ jag blev, nöd sporrar när den inte förlamar.

IMG-4286

Värdparet i likadana skjortor, båda två arbetskamrater, en från Aftonbladet, Nicke Franchell, och en från Bonnier Magazines, Pär Jonasson.

IMG-4343

amelia 25 år senare, fortfarande i full blomning.

Var moderator på ÄldreOmsorgdagarna som bara blev en dag på grund av Covid och helt utan publik, digitalt genomförd i en studio. Ett fantastiskt uppdrag om jag ser till innehållet. Men vad man saknar åhörarna. Under den dagen fick jag lyssna till ett antal föreläsare som gläntade på dörren till ett annat liv. Det är fördelarna när man är moderator utanför sin egen zon, som det heter.

Visste ni att i Stockholm behövs ca 700 omsorgsboenden och det byggs cirka 70. Då tror man hemtjänsten löser allt. Men de kan inte klara av alzheimerpatienterna och vad gäller den sjukdomen har vi ännu ingen fungerande broms eller bot. Inte heller ett recept för att bota ensamhet.

Proffs inom området Äldrekunskap imponerade på mig och jag undrade varför Folkhälsomyndigheten så struntat i att konsultera dem under Coronan, särskilt i början av pandemin. En av talarna var Ramin Kabiri, fysioterapeut som uppnått toppresultat Han använder sina kunskaper från idrotten i jobbet på äldreboendet för att skapa lagkänsla och härdighet i livets hinderlopp. Han använde ordet att träna och härda ut. Det var länge sen någon sa så när det gäller ledarskap. Och det kändes mycket bra.

IMG-4347

Foto: LARS RINDESKOG

I inspelningstudion tillsammans med läkaren Peter Strang som tillbringar sitt verksamma liv bland döende. Honom vill jag ha vid min sida om jag får önska, när min himmel är nära.

IMG-4332

Bild från Handens sjukhus (Handengeriatriken) som har patienter över 65 år, inneliggande inom slutenvården. Under pandemin har särskilda covid-avdelningar upprättats på sjukhuset, den här bilden är tagen på en av dem. Alla hjärtan är de överlevande i Covid och kryssen är de som dog. En bild för att visa att media rapporterar om det som är bra – också. 

När vi ändå är inne på död så var jag och två väninnor på museieftermiddag och såg utställningen Sorgearbete på Bonniers Konsthall i Stockholm. (öppen till och med 1/11).  Man går med gråten i halsen för alla vi påmindes om dem vi saknar. Alla verken är skapade i ett sorgearbete och efteråt kände jag att det är bra att bli påmind, inte bara på Allhelgonadagen. En konstnär hade tagit upp det svarta sorgebandet som inte använts i Sverige längre. Det var nästan så jag ville att den traditionen skulle komma tillbaka. Ett svart sorgeband talar omedelbart om för dem jag möter att jag är i sorg. Har vi inte för lite traditioner kring döden ?

IMG-4344

Konstnären Lena Cronqvist håller sin döende make författaren Göran Tunström i famnen och framför dem ligger pappersark, sådana han en gång skrev på.

IMG-4329

De här två är högst levande: Nisse och Assar är så gulliga och har ingen aning hur uppiggad jag blir av att klappa katt. Katterna tillhör Agneta och Agneta och är som gjorda för att bli fotograferade. Här vilade inga sorger.

Åkte på Spa på Loka Brunn nära Hällefors med min svärdotter Lina. Det var hennes födelsedagspresent hon fick när hon fyllde 40 och äntligen kom vi iväg. Fortfarande är det lika mysigt med en spahelg och anläggningen hade allt, extra allt!  Vackra omgivningar också och vi la in en 5 km vandring runt sjön Norra Loken bland gula höstlöv och vattenblänk. Tog mig också ett dopp i sjön, 11 grader och kände mig modig och sen redo att hoppa i de varma bassängerna. Det är kontrasterna som gör det. Att åka med svärdotter rekommenderas. Det är hon och jag under 24 timmar, mycket prat hinns med.

IMG-4308

Vi delade rum förstås men inte säng.

IMG-4303

Lina framför kristallkronan ovanför stora bassängen.

IMG-4345

Jag i ångan från utomhusbassängen.

0
5

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

– Jag är frestad att skriva om mina åtta män

/

Krönika ur senaste M-magasin, nr 15/2020

Läser Suzanne Brøggers Samtalsmemoarer och minns hur böckerna Crème fraîche och Fräls oss ifrån kärleken berörde, störde och öppnade mig. Hon var så gränslös, inga tabun hindrade henne, lite av allt detta ville jag också då vara. Hennes genre är det som idag kallas för autofiktion, en slags blandning av verklighet och fiktion, som en självbiografi i form av en roman. Känsligt blir det när personer blir identifierade. Författaren har tagit sig konstnärlig frihet, en historia ”måste berättas”, något som de inblandade inte har bett om att få vara med om. Resultatet är ofta raseri. Så många syskon, expartners, föräldrar, vänner som känt sig felaktigt beskrivna har upprört gjort slut med författarna när boken kommit ut. Suzanne B berättar om sin syster som hon inte haft kontakt med på 50 år på grund av just en bok.

– Det är ljug, säger de alla med en mun.

– Det är min sanning, säger författaren.

”Jag hade tänkt skriva om mina åtta män”, säger Suzanne B – inte deras namn men mera som Vetenskapsmannen, Mystikern, Diplomaten – alla har de betytt mycket för henne. Då tänkte jag på mina åtta: Raggaren, Fotografen, Professor Higgins, Musikern, Universitetsläraren, Världsmannen, Tidningsmannen, Realisten och hur de har påverkat mig.

Men just nu känner jag inte att jag ”måste berätta”. De, deras barn och familjer, skulle troligen tycka det var måttligt roligt. Hemligheter skulle avslöjas och beskrivning av dessa mina käraste kommer ju garanterat inte bara bli en lovsång. Men som antropologiska studier i rasen man, intressanta. Och dessutom har de deltagit i mitt livs relationsskola och bildat underlag till mina erfarenheter, som jag på olika sätt i mitt yrke använt mig av.

Jag är inte Suzanne B. Men visst kliar det i fingrarna.

När jag var 30 år och hade blivit mamma till Filip reste jag till Rom. Han var fyra månader och jag hade stämt träff med min biologiske far. Vi skulle mötas för första gången. Den nyblivne morfadern var rädd och ovillig och hade valt ett kafé där han garanterat inte skulle bli igenkänd. Han slängde en blick i barnvagnen och sedan ville han försäkra sig om att ingen, absolut ingen, skulle få veta om min existens.

– Jamen, försökte jag, kan du inte berätta för din fru att jag hände många år innan du träffade henne? Du och dina barn (han hade då två flickor på 20 och 22 år) skulle säkert förlåta att du inte sagt något.

– Aldrig, sade han, de skulle inte förstå och du skulle förstöra mitt liv.

Det blev då ingen historia som ”måste berättas”. Inte heller tänkte jag tvinga honom via dna-test, jag åkte hem och höll tyst. Sexton år senare tog han själv kontakt, för då var han skild och plötsligt passade det att jag blev verklig, också inför hans döttrar. Det ledde i och för sig inte till något mer än att han blev av med sin livslögn vid ett tillfälle som passade honom, och jag fick lära känna en man som var en far, men knappast min. Men dessa fyra år innan han dog, vill jag inte vara utan. Han är en del av mig och mina gener.   

Alla dessa familjer med sina hemligheter läser vi nu om eftersom autofiktionen är hetast av alla skönlitterära genrer. Många väntar tills de inblandade är döda, andra kör på i bästa Knausgårdstil. De handlar om allt från självmord och otillåtet sex till barndomssvek som aldrig går över.

Jag har skrivit om några av mina erfarenheter i boken Kvinnoarvet. Har en hel del kvar.

1
6

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

© Bonnier Magazines & Brands AB, 105 44 StockholmTelefon: 08-736 53 00
image/svg+xml