ANNONS
image/svg+xml

– Modig, jag? Jag som är så rädd för mörkret

/

Hoppsan, ett nytt år har smugit sig på. Igen. Tänk, vad fort tiden går när man har roligt, sade jag förr. Idag säger jag, tänk, vad fort tiden går när man är äldre. Den svindlar i väg och det är bara dagboken som vet vad som hänt. Närminnet bleknar och behöver kryckor i form av anteckningar och fotografier. Går igenom alla bilder från året som samlats i mobilen, för att minnas och förundras över hur mycket jag fått vara med om. Känner tacksamhet men också en känsla av bedrägeri. Var det så där kul, så skönt, så vackert som på bilderna? Det fanns få foton på årets ledsenhet, besvikelse och smärta.

Det är meningen, tror jag, att foton ska fladdra förbi som ett evigt pärlband av glädjestunder. För översvämningar, bränder, orkaner, skjutningar, sjukdomar som vi ideligen blir uppmärksammade på, behöver vi inte spara. Vi vet. Det är motkraften glädje vi behöver bli påminda om.

Och vi behöver berättelser om mod.

Bläddrar i boken 100 svenska hjältinnor, en utmärkt kunskapsbok att läsa, gärna med barn 8–13 år, och upptäcker att nästan alla (jag är faktiskt också med) som är med anses som modiga. Men egentligen är det en efterkonstruktion. För det är ju efteråt, när resultatet finns, som vi betraktas som modiga för att vi stuckit ut och skapat något nytt. Men de allra flesta i boken tänker inte, ”nu ska jag utmana och vara modig”. De drivs av en förändringslust, en idé eller måste av nöd hitta på något. Amalia Eriksson som uppfann de randiga Gränna-polkagrisarna var ensam med bebis och utan försörjning. Nöden är uppfinningarnas moder, som det heter, och polkagrisen var uppfunnen. Men vad drev kanalsimmerskan Sally Bauer som simmade över Ålands hav och Engelska kanalen i 15 timmar, delvis i mörker och med farliga tidvattenströmmar?

Modigt eller knäppt?

– Du är modig, du, säger några vänliga kvinnor på M-resan till Australien.

– Va, säger jag, modig? Jag som är så rädd för mörker, för smärta, för att gripa in när några bråkar, eller utsätta mig för näthat genom att stå upp för vad jag tycker. Då kan jag likt gammelgäddan ligga i vassen och feg-ruva.

Känner att jag vill gå till ordboken för att veta hur mod definieras.

Mod heter på latin fortitudo och är en kardinaldygd (det finns fyra sådana enligt katolicismen, de tre andra är förstånd, rättvisa, måttfullhet).

Wikipedias definition på mod är att man trots motstånd handlar i överensstämmelse med det man vill och tycker är viktigt. Mod är att vara rädd men att övervinna rädslan för att kunna genomföra det man önskar. Och då stärks också självkänslan.

Jag tror inte jag var modig när M-magasin kom till 2006. Jag var 50-plus, hade ingen tidning som passade mig och det var säkert fler kvinnor som upplevde detsamma. Det enda modiga med det var väl att det var en affärsrisk, ett antal av Bonniers miljoner kunde gå i putten. Nu blev det tvärtom.

Däremot, 1984 när nya Aftonbladet Söndag skulle göras, och jag fick lova inför LO:s styrelse (Aftonbladet ägdes då av LO-förbunden) att det var rätt investerade pengar, då var jag livrädd. Det kunde gå åt vilket håll som helst. Det var mitt första egna tidningsmakeri. Jag var oerfaren, men dålig på att föreställa mig ett katastrofscenario. Om jag bara lägger manken till går det nog bra, tänkte jag entusiastiskt. Då påbörjades mina orosnätter som sedan dess följt mig, trots piller, serotoninkapslar och avstressningsband. Men samtidigt fick jag smaka framgångens sötma. Jag kunde! Det blev precis som Wikipedia säger att mod ökar självkänslan när rädslan övervinns.

PS. Har i stället fått nya rädslor och ängslan, men det ingår tydligen i att bli äldre.
Gott, nytt, modigt år, kära läsare!

0
7

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

© Bonnier Magazines & Brands AB, 105 44 StockholmTelefon: 08-736 53 00
image/svg+xml