ANNONS
image/svg+xml

– Jag är frestad att skriva om mina åtta män

/

Krönika ur senaste M-magasin, nr 15/2020

Läser Suzanne Brøggers Samtalsmemoarer och minns hur böckerna Crème fraîche och Fräls oss ifrån kärleken berörde, störde och öppnade mig. Hon var så gränslös, inga tabun hindrade henne, lite av allt detta ville jag också då vara. Hennes genre är det som idag kallas för autofiktion, en slags blandning av verklighet och fiktion, som en självbiografi i form av en roman. Känsligt blir det när personer blir identifierade. Författaren har tagit sig konstnärlig frihet, en historia ”måste berättas”, något som de inblandade inte har bett om att få vara med om. Resultatet är ofta raseri. Så många syskon, expartners, föräldrar, vänner som känt sig felaktigt beskrivna har upprört gjort slut med författarna när boken kommit ut. Suzanne B berättar om sin syster som hon inte haft kontakt med på 50 år på grund av just en bok.

– Det är ljug, säger de alla med en mun.

– Det är min sanning, säger författaren.

”Jag hade tänkt skriva om mina åtta män”, säger Suzanne B – inte deras namn men mera som Vetenskapsmannen, Mystikern, Diplomaten – alla har de betytt mycket för henne. Då tänkte jag på mina åtta: Raggaren, Fotografen, Professor Higgins, Musikern, Universitetsläraren, Världsmannen, Tidningsmannen, Realisten och hur de har påverkat mig.

Men just nu känner jag inte att jag ”måste berätta”. De, deras barn och familjer, skulle troligen tycka det var måttligt roligt. Hemligheter skulle avslöjas och beskrivning av dessa mina käraste kommer ju garanterat inte bara bli en lovsång. Men som antropologiska studier i rasen man, intressanta. Och dessutom har de deltagit i mitt livs relationsskola och bildat underlag till mina erfarenheter, som jag på olika sätt i mitt yrke använt mig av.

Jag är inte Suzanne B. Men visst kliar det i fingrarna.

När jag var 30 år och hade blivit mamma till Filip reste jag till Rom. Han var fyra månader och jag hade stämt träff med min biologiske far. Vi skulle mötas för första gången. Den nyblivne morfadern var rädd och ovillig och hade valt ett kafé där han garanterat inte skulle bli igenkänd. Han slängde en blick i barnvagnen och sedan ville han försäkra sig om att ingen, absolut ingen, skulle få veta om min existens.

– Jamen, försökte jag, kan du inte berätta för din fru att jag hände många år innan du träffade henne? Du och dina barn (han hade då två flickor på 20 och 22 år) skulle säkert förlåta att du inte sagt något.

– Aldrig, sade han, de skulle inte förstå och du skulle förstöra mitt liv.

Det blev då ingen historia som ”måste berättas”. Inte heller tänkte jag tvinga honom via dna-test, jag åkte hem och höll tyst. Sexton år senare tog han själv kontakt, för då var han skild och plötsligt passade det att jag blev verklig, också inför hans döttrar. Det ledde i och för sig inte till något mer än att han blev av med sin livslögn vid ett tillfälle som passade honom, och jag fick lära känna en man som var en far, men knappast min. Men dessa fyra år innan han dog, vill jag inte vara utan. Han är en del av mig och mina gener.   

Alla dessa familjer med sina hemligheter läser vi nu om eftersom autofiktionen är hetast av alla skönlitterära genrer. Många väntar tills de inblandade är döda, andra kör på i bästa Knausgårdstil. De handlar om allt från självmord och otillåtet sex till barndomssvek som aldrig går över.

Jag har skrivit om några av mina erfarenheter i boken Kvinnoarvet. Har en hel del kvar.

1
3

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

© Bonnier Magazines & Brands AB, 105 44 StockholmTelefon: 08-736 53 00
image/svg+xml