Härda inte ut – protestera i stället!

”Att härda ut är alla levande varelsers första plikt”, står det i den utmärkta boken Arv och miljö av norskan Vigdis Hjorth.

2019_3_ame_lista

Motsatsen till att härda ut – att skamlöst få njuta
• 
Som ett mätt lejon på savannen.
• 
Som en 70-plus badnymf (provar den nya baddräkten som finns i M-magasins webbshop).
• Som instängda fötter när de befrias från snöslask och möter värmen.

Framför mig ligger savannen i Östafrika stilla, underskön och samtidigt livsfarlig. Den hoppande thomsongasellen är kanske lejonmat till kvällen, liksom den nyfödda buffel-ungen som slickas ren av sin mamma som fortfarande har navelsträngen hängande ut genom rumpan. Det är tidig morgon i Masai Mara (Kenya) och vi, ett gäng turister i en jeep, beskådar det otämjda och vilda. De uthärdar inte, de bara är. Till dess de dör.

På äldrehemmet sitter moster, 93, och härdar ut. Den vänstra strokedrabbade delen av kroppen vill inte, liksom hennes humör. Väl hemma igen visar jag henne en bild på ett sårigt lejon och hon frågar om någon tar hand om de sjuka djuren. Nej, svarar jag, det finns inget djursjukhus i nationalparkerna, så de dör ganska omedelbart. Hon säger, kanske är det mer barmhärtigt än att hålla liv i oss som bara väntar på Guds rike. Vi som egentligen inte vill härda ut.

När sambon och jag går igenom alla bilder från vår resa och ser hur gamarna slåss om den sista biten kvarlämnad djurkropp tänker jag på byn vid Nungwi på Zanzibar där surfturisterna trängs på stranden och knappt ett stenkast bort bor invånarna i fattigdom, smuts och med för lite mat. De lämnas också åt sitt öde, den starkaste vinner. De andra härdar ut.

Men det finns hopp och det finns ansvarsfulla hotellägare på denna vackra turistö jag älskar att besöka. När resort-resandet kom fick jag lära mig att som turist kolla huruvida det fanns något ansvar för de fattiga som bodde omkring. En resort bygger på att allt som konsumeras ska konsumeras inom resorten, och de lokala försäljarna och restaurangerna går miste om en hel del. På mitt ställe har hotellägarna Gun-Britt och Toni Raguz (Zanzibar Collection) tagit ett stort ansvar för den fattiga grannbyn Bwejuu, med allt från hälsoklinik och skola till att stödja fotbollslaget. De anställda (av vilka flera dessutom kommer just från Bwejuu) är stolta. Här råder inte parollen härda ut, utan snarare förändring.

Lyssnar på en av vintervärdarna i radion som berättar om hur han övergav sin fru och ber i programmet på olika sätt om ursäkt. Hustrun lämnas att härda ut, som en naturlig del av en skilsmässa där partnern lämnar abrupt. Får dålig smak i munnen. Ser filmen The Wife (se den!) av den svenske hyllade regissören Björn Runge, med Glenn Close som frun till en nobelpristagare. Hon fick en Golden Globe som bästa skådespelare 2018. Filmen handlar om ett långt äktenskap och om att härda ut – till dess gränsen är nådd. Lämnar bion starkt berörd.

Härda ut. Uthärda. Ska leda till att människan blir stark. Men också till förspillda år, frustration, längtan som aldrig blir uppfylld, kvinnor som stängs in, förtryck som får passera, sanningar som aldrig blir sagda, falskhet och äktenskapliga fasader.

Mitt möte med savannen handlade inte bara om djur, utan också om möte med massajer, som verkligen har en tuff härda ut-filosofi när det gäller pojkar. De ska härdas till män. De får inte visa smärta, absolut inte en tår, inte ens en ryckning.

– Vad händer om de gråter vid smärta? frågar jag.

– Då är de fega och knuffas ut ur gemenskapen, ingen vill vara med dem. Föräldrarna skäms, svarar den välutbildade massajguiden.

Så när den utomordentliga författaren Vigdis Hjort tycker att det är en mänsklig plikt att härda ut, håller jag inte alls med.

Härda inte ut, skulle jag istället föreslå. Stå inte ut, protestera istället och gör det i tid, innan härda ut blir ett sätt att leva. Det har vi sett alldeles för många exempel på.

Kommentera inlägget

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Ge oss en snällhetsminister i år!

Tänk om 2019 kunde bli snällhetens år. Åh, vad jag skulle vilja uppgradera snällhet, eller snarare omtänksamhet, som puttats långt bort bland egenskaper som utvecklar människan. Snäll anses lika med lite dum. Lite pantad, lättlurad, mesig. Ingen sexig egenskap.

Nej, man ska vara fokuserad, stark, orubblig, gränsdragande och en gång om året, runt jul, släpper vi fram lite empati. Tar från våra plånböcker och ger till dem som har mindre och känner oss snälla (inte alla, förstås, kära läsare).

Jag vill uppgradera snällheten. Men hur snälla blir barn idag när våldslekar utanför skolgården är högsta modet? När hånskratten från ”pranks” (blåsningar) överröstar allt som är vänligt? Har de några snälla fyrar, några varma ledstjärnor som lär dem att snällhet betyder viss uppoffring för att någon annan ska känna sig lite bättre? Och att det faktiskt är givande att vara snäll, hygglig eller bussig, egenskaper som var mer frekventa före selfie-tiden.

Vart tog superhjälteidealen vägen? Superhjältarna är ju både snälla och goda? Ja, de är gångbara i småbarnsåldern, sedan byts de ut till monster och skräck.

Var finns ungdomarnas Bamse?

Förra året vid den här tiden (i januari 2018) kom poeten Bob Hanssons bok Manual för ett snällare liv. Han satt i TV4:s Nyhetsmorgons soffa och trodde att nu skulle det bli ändring. Han berättade också att forskning visar att den kollektiva intelligensen höjs om du är snäll, arbetsplatser presterar bättre om teamen är ”snälla”, utfrysningen blir mindre och utbrändheten sjunker.

Varför ska det då vara så svårt att vara snäll? Kanske för att det är en egenskap som måste läras in på ett annat sätt, till skillnad mot tuffheten som dagligen och stundligen odlas i ett hårt samhälle med oavbruten konkurrens. Kanske för att vara snäll inte anses framgångsrikt (det vill säga, i pengar) och du får aldrig sitta i någon podd och berätta om dina snällhetssegrar.

Då hör jag i radion Steven Pinker som förtröstansfullt säger att världen faktiskt blivit bättre. Steven Pinker är en amerikansk psykologiprofessor och tror på att framgångsfaktorer även idag är förnuft och vetenskap. Han tror att vi har stor kapacitet att förändra vår mänskliga natur. Och att vi därför också kommer att klara det stora hotet mot vår planet. (Hoppas.)

Underbare Hans Rosling kallade sig själv för en possibilist (en som tror på möjligheter) och han var snäll! Och oerhört framgångsrik! Och ingen kan säga att karln var mesig eller lättlurad. Tyvärr lever inte denna mänskliga fyr längre. Idag har hans bok Factfulness sålt över hela världen i en miljon exemplar. Hoppfullt.

Ja, det var tankar en söndagsmorgon när mörket bäddar in Dalaröhuset. Utanför står mina små vaktande tanter i betong och påminner mig om alla snälla och förnuftiga mormödrar och farmödrar. Kanske är snällhet en egenskap som odlas senare i livet. När man konkurrerat klart.

KD vill ha en ensamhetsminister.
Ge oss en snällhetsminister i stället. Ensamhet och brist på snällhet hänger ihop.

  1. Amelia Adamos artikel om en önskan att få en snällhetsminister är det bästa jag har läst på mycket länge.

  2. Kloka ord och ett bra nyårslöfte!

    Det finns dessutom starka korrelationer mellan ensamhet och bruket av droger i samhället. Så om fler fokuserar på snällhet och öppnar sina hjärtan för nya människor kommer vi på sikt även få ett snällare samhälle med färre människor i drogernas klor.

    Önskar dig ett gott nytt år!

    Kram
    Hanne

Kommentera inlägget

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Här är mina nyårslöften – trots allt

Nyårslöften, hur har vi med dem? Nej, dem har vi slutat med, brukar det låta. Men jag skulle vilja slå ett slag för förarbetet. Med det menar jag ett slags tankefacit om året som gick. Hur var året, vad var bra och dåligt, lyckades jag med en del jag förutsatt mig att ändra på? Löste jag en del hack i relationsmaskineriet runt omkring mig? Har jag gjort upp med gamla surdegar? Uppfyllde jag någon dröm, uppfyllde jag någon annans dröm?

I grävandet om vad som hände under året kom jag fram till att jag trots allt vill ge mig själv nyårslöften. Men löften som inte har att göra med att jag ska bli en godare eller bättre människa (för de brukar sällan hålla). Däremot vill jag bli en bättre organiserad människa. Så här kommer några förslag till er kära läsare att bli inspirerad av eller kasta i livets papperskorg av onödiga råd.

Om man ska komma ihåg sitt år, är det bra med fotografier. Började bläddra i mobiltelefonen och blev alldeles lycklig av att se allt jag hunnit med. Hoppsan vilket år 2018 blev! Och så mycket som fallit i glömska, allt från katten Carusos fångade mus som han lade i matskålen, till tjocksandalerna som köptes för att bädda in en öm hälsporre.

Några av årets stora privata händelser däremot har ristat märken i hjärnbarken: Glaciären Petito Morenos kalvande, stor naturupplevelse i Patagonien, barnbarnet Enzos kritvita ansikte, med hopsydd tunga och huvudet fullt av slangar på Karolinska sjukhuset, Vandra och njut-boken kommer ut i bokhandeln (går att köpa här) och resan till Berlin med svärdöttrarna.

Nyårslöfte 1: Fotoalbum för att inte glömma alla mina minnesvärda upplevelser.

Upptäckte att garderoberna var knökfulla, tyckte det var lite tidigt att döstäda, men såg högen av felköp som hängde där på rad och gav mig dåligt samvete. Byxorna som jag trodde jag skulle banta ner mig i. Klänningen som inte är jag, och som dessutom kostade en förmögenhet. Tröjan som är för tunn och avslöjar ryggvalkarna, trots fina M-linnet från Swegmarks. Orangea blusen som gör att jag ser sjösjuk ut. Kavajer som inte (på länge) går att knäppa i midjan. Fyra par skor som framkallar nervskador i fötterna. Handväskor jag aldrig hittar något i.

Nyårslöfte 2: Sluta impulshandla. Och devisen, en sak in en sak ut, ska bli verklighet.

”Hej, välkommen till Segeltorps kulturförening”, står det i mejlet. Men jag är ju i en annan världsdel? Hjälp, glömt och pinsamhetens rodnad träffar mig som en smäll och jag skyndar mig att skriva och be om ursäkt. Nästa minneschock är fel flygbiljett till Göteborg. Det skulle vara den 22/11 och på biljetten står den 21/11. Hjälp, den är ej ombokningsbar och blir en helt onödig kostnad. ”Hallå, var är du?” En väninna ringer och är på ett ställe som vi bestämt att ses på, men som jag glömt skriva in. Men jag är barnvakt säger jag, ursäktande. Hjälper inte.

Nyårslöfte 3: Två agendor, en hemma och en i väskan. Alltid skriva in, alltid dubbelchecka, skriva in portkoder och vad jag bjöd på middagen (serverade samma sak två gånger).

Var på kvinnliga entreprenörers dag (WED) och pratade om mina yrkeserfarenheter och såg hur de unga kvinnorna sög åt sig och tindrade när jag berättade om vad de hade att se fram emot. Om 60-årslyckan, om 70-års-gerotranscendens och hur underbart livet kan bli efter 59. Det var exakt vad 35-pluskvinnorna behövde höra där de springer gatlopp mellan familj och yrkesambitioner (gerotranscendens är ett livsförhöjande tillstånd som uppstår när man blir äldre och förstår att livet är ändligt).

Nyårslöfte 4: Att inte glömma att i prat från scen peppa yngre att förstå att livet som äldre faktiskt kan bli Så mycket bättre!

Kommentera inlägget

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..