Fleeceklädd och frispråkig i Jokkmokk

Jag var på Jokkmokks marknad. Det har stått på mitt livs önskelista av upplevelser och nu närmar jag mig avprickningsåldern. Det var kallt, väldigt kallt, men det ingår i upplevelsen, en nästan smärtsam kyla. Men eftersom vi bodde hos Kalix-Annika så visste hon hur vi skulle klä oss och langade fram det ena värmande efter det andra.

Vi blev rustade. Dessutom drack vi varm choklad med rom i, så gott och värmande att få innanför fleecen. Samerna, däremot, närmast verkade avklädda när de kom i sina vackra folkdräkter. Har de ärvt någon frysgen, tänkte jag när jag såg dem gå förbi. Människor och djur som lever i kyla producerar mer brunt fett som aktiveras vid kyla och hjälper till att hålla kroppsvärmen, och kan vara en förklaring, enligt en del forskare.

En del norrbottningar tycker mest att vi är bortskämda storstadsmänniskor. Storstadsmänniskans gnälltröskel är låg, har jag fått lära mig och ännu lägre blir den i de yngre generationerna om man får tro psykiatern David Eberhard som jag intervjuar i detta nummer (M nr 5).
Han är uppriktigt orolig för den nya unga ”snowflakegenerationen”, lättkränkt och utan träning i motgång.

Tillbaka till Sapmi (sameland från Nordkalotten till Kolahalvön i Ryssland) som börjar bli alltmer trendigt med hundslädar, renrace och glödkaka. Inte så konstigt, då allt som blir sällsynt får en extra dragningskraft i upplevelsesamhället. På Grand travel awards, resebranschens stora gala, vann företaget Sapmi nature nyligen ekoturistpriset. En fingervisning om att intresset för Sapmi ökar. På Jokkmokks marknad, som funnits i över 400 år, var inslaget påbyltade utländska turister betydande. Men svenskarna har i regel åkt söderut till varm exotism i stället för upp till de här kylslagna vidderna. Avståndet mellan Malmö och Jokkmokk är 1 630 kilometer, körtiden är 17 timmar och 27 minuter enligt min avståndstabell. Till Nice är det nästan lika långt, bara två timmars längre bilresa.

– Det vänder, sade en herre till mig, knuten till den lokala turismen, vi samer blir bara mer och mer exotiska och när stockholmarna sett tillräckligt av Thailand kommer de hit och förvånas över alla goda sätt vi serverar ren på.
Kände mig lite träffad, för jag kom med mina norrländska matfördomar och fick lära om. Så mycket god mat som jag åt denna weekend har jag inte fått på länge. Men så är det med fördomar, för att bli av med dem måste man komma nära.

Apropå fördomar så fick jag mig en känga för att jag så aningslöst fotograferat mig med en festklädd same. Personerna som klagade tyckte att jag inte hade respekt för deras historia av förtryck, utan såg dem som ett exotiskt inslag. Jag har sett den fantastiska filmen Sameblod och känner väl till vad som hänt samerna i generationer. Det hindrar mig inte att åka dit och tycka att det är en fin turistupplevelse och vill gärna ta en bild. Det innebär inte bristande respekt för en minoritet.

Idag får man passa sig. Ett förfluget ord, ett glatt fotograferande, tanklöshet och vips får man sig en snyting av alla ”vet-rättarna”. Ett samhälle där varje ord ska vägas på guldvåg blir ett fegt samhälle. Ett samhälle fullt av pudlar blir rätt ensidigt. (Att pudla är ett uttryck för att i media ta tillbaka det man sagt, men framför allt be om ursäkt.)

Jag säger som den franska skådespelaren Catherine Deneuve: ”Frispråkighet ligger i mitt dna.” I dag är det en egenskap som kräver elefanthud. Och då har vi inte ens talat om hur jag tog mig till Jokkmokk.

Kommentera inlägget

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Här finns inget bästföredatum!

Är på Glöm aldrig Pela och Fadime-galan och har en evig klump i halsen. Här bland Berns kristallkronor i Stockholm finns den samlade kunskapen om hur tusentals flickor i Sverige har det. Flickor, kvinnor som lever instängda, hotade, slagna – allt i hederskulturens namn. På den stora bildskärmen ser jag den unga Fadime Sahindals ansikte,
fotograferat när hon håller talet i riksdagen år 2002. Det handlar om den hotfulla situationen för många av hennes medsystrar. Hennes tal ska väcka opinion. Två månader senare mördas hon av sin pappa. Brottet: svensk pojkvän. Fadern som idag är 72, är nyligen frisläppt ur ett svenskt fängelse. Även Pela Atroshis pappa är frisläppt. Pela mördades 1999. Även hon hade en svensk pojkvän.

Klumpen i halsen är för att jag är så rörd och samtidigt så imponerad av Sara Mohammad
(ordförande i GAPF, Glöm aldrig Pela och Fadime) och alla de andra som jobbat så hårt i så många år för att den här förfärliga hederskulturen ska få ett stopp. Barnäktenskap, stympning, hot, kidnappning – en smärtsam uppräkning av vad de här flickorna drabbas av hör jag från scenen, avbrutet av fantastisk sång av Tommy Körberg och Loreen som ger lite vila åt rapporterna om hemskheterna som sker mitt ibland oss här i Sverige.

Bredvid mig sitter Maria Rashidi, från Iran, hon ser mig inte men känner igen min röst. I sin bok Bränd frihet berättar hon om sitt helvetiska äktenskap med stryk och hot. När hon lämnade sin man hämnades han och slängde syra i hennes ansikte. Exmannen försvann direkt utomlands och har aldrig nåtts av något straff. Maria har genomgått hundra operationer, men synen får hon aldrig tillbaka.

Maria och hennes dotter, hennes ögon, är med oss på vår Lyckokryss i oktober, (tur och retur Stockholm–Åbo, ett skepp lastat med hundratals läsare och ett antal författare). Så anteckna redan nu 6–7 oktober och följ med.

Nu till något helt annat, som det brukar heta när man abrupt byter ämne.

Allt som oftast får jag frågan om hur det är att vara 70. Självklart är det yngre som frågar och som inte riktigt tror på mig när jag lovsjunger den här tiden av minskat ansvar och långa morgnar. Nu har professor Ingmar Skoogs forskning visat att 70 är det nya 50, också vetenskapligt, sådant som vi i målgruppen redan kände till. Men det är alltid bra med svart på vitt.

– Jamen lusten då, frågar de yngre (och menar sexlusten, men vill inte vara närgångna i orden). Vill man verkligen ligga, är deras outtalade fråga, i din ålder?

– Javisst, svarar jag, och vet att jag inte riktigt blir trodd, för den unga människan kan inte riktigt få ihop att äldre kan också vara sugna på älskog. Jag framhärdar därför att jag tror att om vi ska förändra synen på äldre måste också den här delen få komma med. Vår hjärna producerar fortfarande signalsubstanserna dopamin och noradrenalin och blodgenomströmningen ökar i de nedre regionerna. Det är medicinska fakta. Här finns inget bästföredatum.

Men idag pratar vi inte så mycket om våra fysiska begränsningar eftersom vi lever längre och friskare tack vare läkemedelsindustrin och ändrad livsstil. Istället räds vi mer de psykiska. Men även där finns nya glädjeämnen. Alzheimer minskar, i alla fall i de yngre åldrarna. Lever vi tills vi blir hundra så ökar andelen alzheimerpatienter självklart. Med fysisk träning och stor nyfikenhet på nya saker så hålls hjärnan igång och vi kan bromsa även demensen.

Så det finns hopp.

Kommentera inlägget

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Härda inte ut – protestera i stället!

”Att härda ut är alla levande varelsers första plikt”, står det i den utmärkta boken Arv och miljö av norskan Vigdis Hjorth.

2019_3_ame_lista

Motsatsen till att härda ut – att skamlöst få njuta
• 
Som ett mätt lejon på savannen.
• 
Som en 70-plus badnymf (provar den nya baddräkten som finns i M-magasins webbshop).
• Som instängda fötter när de befrias från snöslask och möter värmen.

Framför mig ligger savannen i Östafrika stilla, underskön och samtidigt livsfarlig. Den hoppande thomsongasellen är kanske lejonmat till kvällen, liksom den nyfödda buffel-ungen som slickas ren av sin mamma som fortfarande har navelsträngen hängande ut genom rumpan. Det är tidig morgon i Masai Mara (Kenya) och vi, ett gäng turister i en jeep, beskådar det otämjda och vilda. De uthärdar inte, de bara är. Till dess de dör.

På äldrehemmet sitter moster, 93, och härdar ut. Den vänstra strokedrabbade delen av kroppen vill inte, liksom hennes humör. Väl hemma igen visar jag henne en bild på ett sårigt lejon och hon frågar om någon tar hand om de sjuka djuren. Nej, svarar jag, det finns inget djursjukhus i nationalparkerna, så de dör ganska omedelbart. Hon säger, kanske är det mer barmhärtigt än att hålla liv i oss som bara väntar på Guds rike. Vi som egentligen inte vill härda ut.

När sambon och jag går igenom alla bilder från vår resa och ser hur gamarna slåss om den sista biten kvarlämnad djurkropp tänker jag på byn vid Nungwi på Zanzibar där surfturisterna trängs på stranden och knappt ett stenkast bort bor invånarna i fattigdom, smuts och med för lite mat. De lämnas också åt sitt öde, den starkaste vinner. De andra härdar ut.

Men det finns hopp och det finns ansvarsfulla hotellägare på denna vackra turistö jag älskar att besöka. När resort-resandet kom fick jag lära mig att som turist kolla huruvida det fanns något ansvar för de fattiga som bodde omkring. En resort bygger på att allt som konsumeras ska konsumeras inom resorten, och de lokala försäljarna och restaurangerna går miste om en hel del. På mitt ställe har hotellägarna Gun-Britt och Toni Raguz (Zanzibar Collection) tagit ett stort ansvar för den fattiga grannbyn Bwejuu, med allt från hälsoklinik och skola till att stödja fotbollslaget. De anställda (av vilka flera dessutom kommer just från Bwejuu) är stolta. Här råder inte parollen härda ut, utan snarare förändring.

Lyssnar på en av vintervärdarna i radion som berättar om hur han övergav sin fru och ber i programmet på olika sätt om ursäkt. Hustrun lämnas att härda ut, som en naturlig del av en skilsmässa där partnern lämnar abrupt. Får dålig smak i munnen. Ser filmen The Wife (se den!) av den svenske hyllade regissören Björn Runge, med Glenn Close som frun till en nobelpristagare. Hon fick en Golden Globe som bästa skådespelare 2018. Filmen handlar om ett långt äktenskap och om att härda ut – till dess gränsen är nådd. Lämnar bion starkt berörd.

Härda ut. Uthärda. Ska leda till att människan blir stark. Men också till förspillda år, frustration, längtan som aldrig blir uppfylld, kvinnor som stängs in, förtryck som får passera, sanningar som aldrig blir sagda, falskhet och äktenskapliga fasader.

Mitt möte med savannen handlade inte bara om djur, utan också om möte med massajer, som verkligen har en tuff härda ut-filosofi när det gäller pojkar. De ska härdas till män. De får inte visa smärta, absolut inte en tår, inte ens en ryckning.

– Vad händer om de gråter vid smärta? frågar jag.

– Då är de fega och knuffas ut ur gemenskapen, ingen vill vara med dem. Föräldrarna skäms, svarar den välutbildade massajguiden.

Så när den utomordentliga författaren Vigdis Hjort tycker att det är en mänsklig plikt att härda ut, håller jag inte alls med.

Härda inte ut, skulle jag istället föreslå. Stå inte ut, protestera istället och gör det i tid, innan härda ut blir ett sätt att leva. Det har vi sett alldeles för många exempel på.

  1. Vilken fantastiskt bra text! För det är stor skillnad på att visa hänsyn mot andra och på att härda ut så att livet rinner en förbi.Jag önskar bara att fler vågade ta för sig medan tid är.

Kommentera inlägget

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..