– Familjeresa eller socialt experiment?

Jag har gjort ett socialt experiment. Eller så var det bara en semesterresa. Vi var iväg med familjen, 15 personer, till Afrika, 14 dagars oavbruten kontakt. Det kunde gå lite hur som helst.

Man brukar säga att det är först på en resa som man lär känna sin nya partner ordentligt. Jag skulle vilja tillägga att testet fungerar även för dem som under längre tid funnits i ens närvaro, men kanske inte dygnet runt. I vårt fall är vi en bonusfamilj med vuxna barn, svärdöttrar, fästmö och barnbarn.

Resor är ögonöppnare, för då ställs man inför så mycket nytt att det är svårt att förställa sig. Ens sanna jag visas upp och avslöjar snålisar, latisar och tidsoptimister. Men också motsatsen, som den morgonpigga glädjespridaren och den driftiga projektledaren.

Alltså, vi började vår resa på ön Lamu i Kenya, en plats för åsnor (bilfritt), hippie-chica europeiska barfotaturister och en vänlig muslimsk befolkning som mest lever på fiske och turism. Under tre månader om året handhar de sådana som vår familj. De är kockar, städare, guider och båtägare. Varje dag hade vi ett program och vår lilla grupp traskade fram och tillbaka i de sandiga gränderna för att bada, åka båt och ha roligt.

När vi bänkade oss kring restaurangborden var takten, logistiken och servicen prövande för en sådan som jag. Med andra ord, det gick långsamt. Väldigt långsamt. Men då ser man vilka som drar slutsatser och strategier inför nästa gångs uteätande, vilka som lutar sig tillbaka och tar en öl till och vilka som grinigt bara vill gå hem. Då och då hettade det till av irritation och dumma kommentarer. På kvällarna lekte vi, indelade i sociala grupper, och somnade i våra fantastiska arabinspirerade hus. Det var inte svårt att hålla sams under så bra förutsättningar.

Sedan for vi iväg på safari till Masai Mara. Varje morgon före sex kom hela gruppen mangrant till bilarna – alla ville se både soluppgång och nedgång. De två mest sömntutiga barnbarnen var alltid med, de ville inte missa en timme. Va, tänkte jag och fick ändra på mina fördomar om att de inte skulle orka upp. När lejonen strök förbi jeepen var det knäpptyst och de förstod stundens allvar och tjusning. Jag som oroat mig så och trott att de inte skulle uppfatta det märkvärdiga i att se de ovanliga djuren i sin naturliga miljö på savannen. Så många gånger som de sett filmerna Madagaskar och Lejonkungen

– Dumbo, skrek India av lycka när hon såg den första elefanten och Ipaden förvandlades till kamera. Hon är fem år och hade fått tillsägelse att vara tyst. Men det finns gränser. Ser man en alldeles levande Dumbo då får man bli förtjust.

Det sociala experimentet föll väl ut. 15 personer i en familj från två olika kulturer, i alla åldrar, kunde umgås i 14 dagar utan större problem, även när småbarnen kinkade (och tänk sådan förståelse jag fick för utökad skärmtid). Egentligen var det inte så märkligt med tanke på vilka gynnsamma förutsättningar som rådde. Men jag har varit med om att hetta, regn, moskitos, diarré, konstig mat och dålig sömn kan ta kål på de bästa av ambitioner. Då blir exotismen mest störande, du vill bara hem.

Drömresan för vår familj blev ett minne för livet. Och varenda krona kändes som en bra insättning i kärleksbanken. Jag lärde mig att framgång, även när det gäller en privat resa, bygger på samma faktorer som i arbetslivet: bra research, kontroll över transporter och boende, aktivitetsprogram att hålla sig till och ett gott humör.

Kommentera inlägget

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..