Fleeceklädd och frispråkig i Jokkmokk

Jag var på Jokkmokks marknad. Det har stått på mitt livs önskelista av upplevelser och nu närmar jag mig avprickningsåldern. Det var kallt, väldigt kallt, men det ingår i upplevelsen, en nästan smärtsam kyla. Men eftersom vi bodde hos Kalix-Annika så visste hon hur vi skulle klä oss och langade fram det ena värmande efter det andra.

Vi blev rustade. Dessutom drack vi varm choklad med rom i, så gott och värmande att få innanför fleecen. Samerna, däremot, närmast verkade avklädda när de kom i sina vackra folkdräkter. Har de ärvt någon frysgen, tänkte jag när jag såg dem gå förbi. Människor och djur som lever i kyla producerar mer brunt fett som aktiveras vid kyla och hjälper till att hålla kroppsvärmen, och kan vara en förklaring, enligt en del forskare.

En del norrbottningar tycker mest att vi är bortskämda storstadsmänniskor. Storstadsmänniskans gnälltröskel är låg, har jag fått lära mig och ännu lägre blir den i de yngre generationerna om man får tro psykiatern David Eberhard som jag intervjuar i detta nummer (M nr 5).
Han är uppriktigt orolig för den nya unga ”snowflakegenerationen”, lättkränkt och utan träning i motgång.

Tillbaka till Sapmi (sameland från Nordkalotten till Kolahalvön i Ryssland) som börjar bli alltmer trendigt med hundslädar, renrace och glödkaka. Inte så konstigt, då allt som blir sällsynt får en extra dragningskraft i upplevelsesamhället. På Grand travel awards, resebranschens stora gala, vann företaget Sapmi nature nyligen ekoturistpriset. En fingervisning om att intresset för Sapmi ökar. På Jokkmokks marknad, som funnits i över 400 år, var inslaget påbyltade utländska turister betydande. Men svenskarna har i regel åkt söderut till varm exotism i stället för upp till de här kylslagna vidderna. Avståndet mellan Malmö och Jokkmokk är 1 630 kilometer, körtiden är 17 timmar och 27 minuter enligt min avståndstabell. Till Nice är det nästan lika långt, bara två timmars längre bilresa.

– Det vänder, sade en herre till mig, knuten till den lokala turismen, vi samer blir bara mer och mer exotiska och när stockholmarna sett tillräckligt av Thailand kommer de hit och förvånas över alla goda sätt vi serverar ren på.
Kände mig lite träffad, för jag kom med mina norrländska matfördomar och fick lära om. Så mycket god mat som jag åt denna weekend har jag inte fått på länge. Men så är det med fördomar, för att bli av med dem måste man komma nära.

Apropå fördomar så fick jag mig en känga för att jag så aningslöst fotograferat mig med en festklädd same. Personerna som klagade tyckte att jag inte hade respekt för deras historia av förtryck, utan såg dem som ett exotiskt inslag. Jag har sett den fantastiska filmen Sameblod och känner väl till vad som hänt samerna i generationer. Det hindrar mig inte att åka dit och tycka att det är en fin turistupplevelse och vill gärna ta en bild. Det innebär inte bristande respekt för en minoritet.

Idag får man passa sig. Ett förfluget ord, ett glatt fotograferande, tanklöshet och vips får man sig en snyting av alla ”vet-rättarna”. Ett samhälle där varje ord ska vägas på guldvåg blir ett fegt samhälle. Ett samhälle fullt av pudlar blir rätt ensidigt. (Att pudla är ett uttryck för att i media ta tillbaka det man sagt, men framför allt be om ursäkt.)

Jag säger som den franska skådespelaren Catherine Deneuve: ”Frispråkighet ligger i mitt dna.” I dag är det en egenskap som kräver elefanthud. Och då har vi inte ens talat om hur jag tog mig till Jokkmokk.

Kommentera inlägget

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..