– Jag skäms inte över min dåliga disciplin

Det är födelsedagskalas. Mitt barnbarn fyller sex år. Redan nu har han så många leksaker att det kan fylla ett antal barnhem i Indien. Han behöver absolut inte ett mjukisdjur till, möjligen ett pussel, lego om han är ett fysiskt aktivt barn, men om det är ett skärmtidsbarn då får det bli ett
bocciaspel. Det viktiga är en present som innebär någon form av aktivitet. Den lille jubilaren har ingen aning om att idag är det rörelse som främjas, oavsett om det är hjärnan som ska motioneras eller kroppen. Förra året var det socker som skulle undvikas, i år är det rörelse som ska öka. Gör vi
fel så ska vi numera skämmas.

Men har vi inte lagt av att skämmas även i Sverige? Jag trodde det tills jag upplevde hur flygskammen satte sig som Greta i våra sinnen. Flyga, så skämmigt! Att sedan e-handla hur mycket som helst och skicka transporter härsan och tvärsan över hela världen har däremot inte skambelagts, men det är väl en tidsfråga. Det känns som om skämskudden tittar fram allt oftare. Kanske för att det är en effektiv metod, kanske för att vi lever i Sverige.

Skam lär vara på framväxt i Sverige. Nu hör jag på radion att det kan bero på att vi är så sekulära. Vårt samvete måste vi själva ta hand om, vi har ingen Gud att lägga det hos och få förlåtelse. Vi måste själva ta hand om förlåtelsen. Och då förstår jag att min katolska uppfostran hade det goda med sig att jag slapp skammen.

Ingen har väl undgått att höra hur många steg vi bör ta om dagen. Ingen har väl missat att barns fysiska rörelsetid har krympt. Ingen har undgått fetmaexplosion-informationen. Vi vet vad vi ska göra. Det är inget fel på informationen. Problemet är snarare undvikande av besvärliga påbud.

Jag kollar på den tjocka familjen på Gotlandsfärjan när de snaskar ogenerat nästan hela resan (3 timmar och 25 minuter). Jag är övertygad om att de är medvetna om varenda extra kalori de petar i sig. De har ingen fettskam.

På kvällen häller jag upp min lilla kvällswhisky enligt 5:2-dieten: Fem dagar whiskyfösare och två dagar utan. Jag vet att det borde vara tvärtom. Men jag väljer med berått mod att trotsa alkoholvetenskapen. Jag skäms inte över min dåliga disciplin.

Bredvid mig på sandstranden ligger två läderväskor, nej, två brunbrända människor utan parasoll. De vet att det finns solskyddsmedel, men nej, de tycker om att vara så där vackert (som de tycker) bruna och fortsätter sola utan att tänka att de kanske kommer att belasta sjukvården med sitt maligna melanom. De skäms inte.

Det råder alltså inte brist på kunskap eller insikt i vårt informationsöverflödssamhälle. Det är brist på vilja. Vi har helt enkelt inte lust att ändra våra vanor. Men nu har den gamla skammen dykt upp som ett vapen.

– Du borde skämmas, Amelia.

Jag hör min före detta svärmors röst när hon förfasade sig över mitt leverne vid ett tillfälle i mitt liv. Hon var från den generation som var uppvuxen med en uppförandekod och följde man inte den skulle man skämmas. Men det bet inte på mig. I mitt hem fanns vrede, explosion, bikt och sedan sken himlen igen. Motsatsen är den långsamma, gallsura skammen.

Vi har i vår demokrati haft 50 år av ego, fri vilja och oberoende, och utformat ett rättssamhälle utifrån individen. Skammen var då något vi ville bli av med. Den stod för intolerans, begränsning och ibland självmord.

Men nu är den tillbaka.

Se upp.

  1. Tack Amelia!

    Så bra skrivet, vi alla måste ju sträva efter att göra allas vår framtid till en bra plats att leva och bo på utan att behöva känna skam för våra göranden.

    Hälsningar
    Ingrid A

Kommentera inlägget

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..