– Kontot i kärleksbanken ska öka!

Du måste lära dig SPARA! Hur många gånger har man inte hört den uppfostrande uppmaningen. Men glöm inte att också göra en insättning i kärleksbanken. Det är något jag brukar tjata om. Alldeles för många tror att relationer går av sig själva. Det gör de inte. De vänliga och givmilda får förmodligen många fler kärleksyttringar och mer fart på oxytocinet (må bra-hormon) än de som aldrig har tid ens för ett litet småprat. Men ett småprat kan faktiskt vara just en insättning i kärleksbanken. Där finns också en ränta på ränta-effekt. Du blir en lyckligare människa, någon mer i världen bryr sig om hur du mår. Skippa snacket om egentid, tycker jag, i stället borde vi i Sverige satsa mer på gemensamhetstid. För rätt vad det är, är det för sent.

Den stora gravhelgen har just passerat. Vi tänder ljus, minns och sedan går livet vidare. Inuti mig, i min hjärtkammare, är det fler som trängs, fler jag vill komma ihåg. Jag är i en ålder då begravningar är mer frekventa än bröllop. Men jag har upptäckt att begravningar inte längre är lika avskyvärda som jag tyckte förut. Kanske är det så enkelt att jag själv kan vara nästa som träfracken ska passa på. Såg Almodóvars ljuvliga och berörande film Smärta och ära och älskade scenen när huvudpersonens mamma instruerar sonen i detalj hur hon ska vara klädd i kistan och vilken rosenkrans som ska flätas in i hennes fingrar. Här ska minsann inte slarvas med den sista vilan.

Jag har medverkat i seminarier om testamente och om framtidsfullmakter, det får mig att tänka på hur jag på bästa sätt ser till att mina efterlevande får sina utvalda skärvor av mitt liv. Bakom en ridå av tårar (för jag hoppas de sprutar) ska de vara glada över hur väl jag förberett min död. Jag finns i Vita arkivet, har skrivit fullmakt och testamente, lämnat förslag på begravningslåtar och har tagit en begravningsförsäkring. Jag drabbas inte av dödsskräck när jag ser mig omkring hemma och funderar på vart mina älskade skulpturer och tavlor tar vägen? Utan tänker mer praktiskt på att jag måste dö-städa.

Men mitt praktiska tänk fick en baksida. Mardrömmar om hur hela min familj samlas och jag inte får vara med. Det hade jag inte räknat med. Det var känslorna som knackade på. De kom på natten och rev själen i bitar. Drömmarna avlöste varandra och alla handlade om tågen som hade stannat, bilen som krockade, festen som var över. Långt där borta ser jag dem jag älskar vandra iväg. Vänta på mig, ropar jag, men ingen hör. I mina drömmar hinner jag inte fram.

På morgonkulan kände jag att nu måste jag göra en insättning i kärleksbanken. Ska jag bjuda vänner på middag, ska jag vara barnvakt, ska jag ta en extra tur till moster på äldrehemmet, eller varför inte överraska mitt livs kock och sambo med en kärleks-
supé? Varje dag ska från och med nu kännas varm och meningsfull. Någon effekt har mardrömmarna ändå haft. Kontot i kärleksbanken ska öka!

Förresten har jag inte tid att dö, jag vill veta hur det går för mina barnbarn och för vår planet som de ska leva på.

Jag vill ju vara med. Jag måste få vara med. Så jag ruskar av mig dödstankarna och tar upp kalendern som sträcker sig över hela 2020 och skriver in extra mycket Gotland i sommar, den nya intressanta M-resan till Sevilla och gorillaresan med sönerna i slutet av oktober.

Nu blev jag levande igen.

  1. Så underbart fint och tänkvärt skrivet!
    Har läst artikeln fem gånger.
    Tack💕

Kommentera inlägget

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..