– Lycka när äldreboendet åkte på solresa

Nu är hjärnan trend. Vi matas varje dag om vad hjärnan vill ha: motion, rörelse, rätt mat, mer sömn och minskad skärmtid. Förra året var det tarmarna som var i centrum. Idag är det läkaren och folkbildaren Anders Hansen och hans tv-program om hjärnan som lyft hjärnkunskap högst upp på kroppstopplistan.

Jag lär mig varför sorg och olycka etsar sig fast hårdare i hjärnbarken än glädje och lycka. Vardagen som tutar på med lite lagom glädje får knappast plats i hjärnan, men mardrömmar och otrevliga händelser går rakt in i minnesarkivet.

Vi måste hjälpa till och jobba aktivare för att sprida allt bra som också händer nu när man vet varför katastrofer, elände, smärta får allt större plats i all kommunikation därför att människans hjärna reagerar häftigare på det otrevliga än det trevliga. Enkelt uttryckt.

Här på min sida i M ska ni nu få läsa om ett litet lyckopiller.

I Harplinge utanför Halmstad finns ett äldreboende där kunderna är demenssjuka och/eller somatiskt sjuka. Där har man en konceptansvarig, Heidi Nilsson, som sökte pengar till ett projekt från en statlig plånbok som är till för att sätta guldkant på äldres vardag. Med dessa slantar reste den lilla gruppen till Rhodos på sol och bad.

– Men hur gick det till, frågade jag Heidi.  Vad som helst kan väl hända de boende på natten?

– Nej, vi i personalen bodde i samma rum. Varje kund hade en personal hos sig. Det blev oerhört lyckat. Vi var sju personal, sju boende mellan 80 och 90 år och en sjuksköterska.

Ett experiment som föll fantastiskt väl ut. Men där de boende som följde med på resan också fick bidra med privata pengar. Ungefär som det skulle ha varit i verkliga livet, om de hade velat åka på semester. Genom personalens lust och oräddhet blev det också möjligt på ett äldreboende. Strålande.

Var också på Ersta diakoni och fick ta del av vård- och omsorgshem där jag skulle vilja bo, med både katt, hund, blommor. Men där Ersta har lagt till pengar från insamlade medel.

Hela äldrevården baseras på våra skattepengar. Men om de inte räcker? Får jag då lov att skänka pengar till ett boende där min mamma bor? Får jag lov att skicka dit någon som tar hand om henne vid sidan om det boendet idag klarar av? Ska de gamla som har råd, eller om deras barn tar ur egen plånbok, betala lite mer? Sådana här frågor väcker ramaskri. Då blir det orättvist, säger man. (Precis som livet självt är, innan vi åker in på boende.)

En sak vet vi säkert och det är att pengar kommer att saknas när vi, den stora fyrtiotalistgenerationen, hamnar på hem – om vi gör det, förresten. Läser man en utredning om hur vi ska få det på äldre dar, finns där också ett resonemang om ”nära vård”, vilket innebär att våra hem kommer att förvandlas till robotiserade och tekniskt utvecklade ensamboenden. Men kära ni som bestämmer, social kontakt är också läkande. Varning för tekniska lösningar som ser bra ut ekonomiskt men som gör ensamheten ännu ensammare.

Ett annat lyckopiller var M-magasins resa i oktober till Italien där jag lockat med njutvandring. Det blev tuffare än vad jag föreställt mig, men lyckan som vi kände när vi äntligen kom upp tillsammans efter strapatsen var också något extra. Eftersom hjärnan gillar prövningar var det också sett ur den synvinkeln bra att vi klarade det. Och jisses, vilken tåga det är i er M-resenärer. Era hjärnor tackar er också, precis som jag och guiderna.

  1. I VÄSTERVIK har man i flera år åkt till Grekland! Verkligen uppskattat!

Kommentera inlägget

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..