Nu får julen en chans igen

Egentligen har vi kvinnor en helt underbar kropp. En vacker och fiffig skapelse som kan föda barn. Ändå är vi så missnöjda. Och om vi inte är missnöjda så får andra oss att kritiskt betrakta vår lekamen och falla in i gnällkören. Nu senast har program i tv dessutom problematiserat vårt klimakterium, och Mia Skäringer har problematiserat allt som har med en kvinnas utseende att göra. Visserligen med humor, men allt handlar om att vi är slavar och piskas av skönhetsindustrin, modevärlden, kvinnotidningar eller internet, med ideal som är hopplösa att uppnå.

Men på mig fungerar det faktiskt tvärtom. Det har med det verkliga hotet mot kvinnokroppen att göra, den som ska gömmas och kläs bort i delar av arabvärlden, den som skärs bort av könsstympare, den som våldtas och misshandlas. Då blir valk- och hormon-gnäll i tv ingenting. Ja, jag vet att det är lätt att säga för mig som varken har matångest, utseende-depression eller övervikt och dessutom är 71 och inte behöver dejta och utsätta mig för dömande blickar.

Men nu vänder vi blad, som kungen sade, och i stället ska jag prisa Sverige och vår tillgängliga natur. Nyss var sambon och jag ute i en slinga vid Gålö havsbad och det var bedövande vackert. Innan dess hade vi besökt Vermont, en stat i USA som är New York- och Bostonbornas Åre. Mycket skog, men du tillåts bara vandra på anvisad plats. För annars kan du hamna på privat mark och då blir det trespassing (intrång). Återigen händer det mig att jag uppskattar det jag har först när jag ser hur andra har det. Tack, alla kommuner, turistföreningar, naturorganisationer, skärgårdsstiftelser och andra som underlättar för oss i Sverige att ta för oss av naturen utan att någon med en gevärspipa hotar för att vi gått lite fel.

Och nu stundar julen med mossa, gran, tallris som vi tar in i våra hem och på dörren hänger vi lingonkransar och röda äpplen. Undrar om det finns något land som liksom Sverige naturpyntar så mycket till jul? Tre miljoner julgranar köps, lägg till också de som stjäls och dem som har egna granar.

Jag minns när mamma och jag köpte vår första julgran. Då var jag tolv år. Jularna innan hade vi en pytteliten plastgran, för Oscar, mammas man, var helt emot att ta in ett levande träd. Men jag bönade och bad och Oscar gav med sig. Jag ville återkalla mina jular innan mamma och Oscar var gifta, då mamma var hembiträde och vi bodde i hem med äkta julgran. Det fanns inget som förebådade det underbara med jul som att få vara med och välja gran och tillsammans bära hem den med tjocka vantar.

Blev sedan julen bättre hemma hos oss med levande gran? Ja, faktiskt, i alla fall ökade julstämningen och allra bäst var dan före dopparedan då mamma och jag satte levande ljus i granen, hängde några röda kulor och ringlande glitter. Oscar satt mest och muttrade och tittade på Bröderna Cartwright på tv. Varken han eller mamma förstod sig på jultraditioner. Som föräldralös och fattig var julen för mamma mest kyrkobesök och mat. Varken gran eller tomte fanns, och paket fick man den 6 januari för då kom la befana på besök.

Så fort jag fick egna barn började jag själv bygga jultraditioner med pepparkaksbak (misslyckat), julevangelium (ingen lyssnade) och tomtegröt utomhus (vi såg aldrig några smånissar), men det blev bättre. Sedan vips när traditionerna började sitta, var barnen vuxna och utomlands med ostron eller pulversnö. Nu när barnen fått barn får julen en chans igen. Välkommen kära jul. Numera är du alltid efterlängtad.

Kommentera inlägget

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..