Vi borde prata mer om de sista hemska åren

Det handlar inte om de sista ljuva åren, berättar professor Mats Thorslund för mig. Han är socialgerontolog vid Karolinska institutet och har studerat åldrandet. Det är snarare de sista hemska åren. Han tycker att vi pratar väldigt mycket om att 70 är det nya 50 och det nya hälsosamma åldrandet och hoppar över det allra sista skedet i våra liv.

Vi har fått en mängd nya friska år, men också fler sjuka sista år innan vi går bort. Omvårdnad och bättre mediciner gör att vi håller oss vid liv. Att leva länge någorlunda frisk är vad vi alla vill. Men de allra sista åren, hur mycket vi än tränat och ätit medelhavskost, kan bli riktigt eländiga och det vill den här generationen inte tala om. Säger professorn.

Min mamma Elda levde på just en sådan där övertid och ville inget hellre än att Jesus Kristus skulle hämta henne. Men han dröjde alldeles för länge ansåg hon. Nu är det min moster Liliana, 93, som sitter på samma hem där mamma slutade sina dagar och säger, ”det räcker nu, tänk om jag bara kunde somna in”.

Men hon liksom jag vet att vi som bestämt allt i våra liv, kan inte bestämma över när livet ska ta slut om vi inte gör som Kråke Lithanders läkarmamma (som vi skrev i M-magasin om för ett par år sedan). Hon hade samlat på sig tabletter som hon visste skulle släcka hennes liv när hon tyckte det var dags. I god tid sade hon adjö till sina barn och en morgon vaknade hon inte mer.

Kanske kommer den här diskussionen att ta fart ju närmare rekordgenerationen (1945–64) kommer de där sista hemska åren. Det finns organisationer som jobbar för rätten till att få bestämma över sin egen död. Det är ett mycket svårt ställningstagande och just därför får professor Thorslund rätt i att vi talar för lite om våra sista år. Det är mycket lättare att bestämma vilka låtar som ska spelas på min begravning och en lista på älsklingsblommor.

Nu ska vi tala skilsmässor för det handlar det ofta om när hösten dragit igång. Ska vi fortsätta tillsammans eller ej? När jag var på Aftonbladet hade vi en löpsedelsklassiker varje augusti: Kön till skilsmässoadvokaterna ökar. Det hade regnat för mycket under semestern. Nu läser jag samma slags löpsedel 30 år senare, men nu berodde skilsmässokön på det varma vädret. Grunden är förstås inget väder utan handlar om konsten att vara tillsammans i fyra–fem veckor dygnet runt. Semestern blir barometern som avslöjar hur äktenskapet mår.

Elena Ferrante, den italienska författaren med den berömda Neapelsviten, har skrivit en skilsmässobok, Dagar av ensamhet. Den är ett vrål från en bedragen kvinna. Man tror att pseudonymen Elena Ferrante heter Anita Raja i verkligheten och hon är gift med författaren Domenico Starnone. Han har skrivit sin variant av en förvillande lik skilsmässa utifrån mannens perspektiv. Romanen Band är kylig och resonerande, men i Dagar av ensamhet kokar raseriet, förtvivlan och hämnden. Vad jag vet så lever paret fortfarande tillsammans. Bokskrivandet kanske var deras terapi, vad vet jag.

I vår bokklubb diskuterade vi just skrivandets terapi, både som ett stöd för minnet och ett sätt att reda ut känslor. Kanske skulle alla dessa par som köar för att prata ut hos terapeuten i stället låta fingrarna löpa över tangenterna. Eller ännu hellre, skriva för hand, för då blir man lite mer koncentrerad. Resultatet blir ofta att man vet mer vad man vill än innan.

Och för er lyckliga som inte behöver terapiskriva, ni kan istället skriva anvisningar i Vita Arkivet.

Kommentera inlägget

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..